När kommer galan om ?årets bondkatt??
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I mitt tycke börjar det hela spåra ur. Finns det verkligen någon som orkar hålla koll på vem som har fått vilket pris för vilken prestation, och finns det verkligen någon som egentligen bryr sig över huvud taget? Är det hela inte bara en enda stor firmafest i respektive branscher med ryggdunk och prat bakom ryggen som tv har fått för sig att vi skulle vara intresserade av. Jag kan inte påstå att det berör mig nämnvärt. Ska tv börja sända en gala om vem som blivit årets bästa direktör? Eller varför inte vem som blivit årets bondkatt?
Problemet med tv-sända galor är att de blir så himla tråkigt att titta på, för mig räcker det att läsa det i tidningen dagen efter. Då slipper jag alla pinsamma, tråkiga, meningslösa tacktal som vinnarna måste hålla. Det hela handlar bara om att ?namedroppa? så många coola personer som möjligt, för att visa att man minsann själv är en het och cool person som känner alla de ?rätta? människorna. Jag tycker bara det hela är såååå tråkigt&
Sedan måste ju allt nu vara så himla roligt, det ska skojas och skämtas hej vilt och det ena ska vara värre än den andre. Man hyr även in komiker för att det hela ska bli riktigt roligt och rätt.
Men antagligen kommer vi i framtiden att få se ännu fler galor, med ännu flera pinsamheter och ännu flera meningslösa priser.
Det konstiga är att de måste ha priser.
Ta till exempel priserna inom musikbranschen. Årets Manliga Artist, Årets platta, Årets Låt med flera. Varför måste man ha ännu en bekräftelse på att man redan har åstadkommit någonting bra, man kanske redan har sålt flera hundratusen skivor, ja då måste man också få ett pris för det. Räcker det inte med att man redan har tjänat storkovan? Har verkligen dessa artister ett sånt stort ego, eller beror det på dåligt självförtroende? Jag vet inte och jag förstår inte?
När Guldbaggegalan sändes i måndags kväll satt jag och blippade fram och tillbaka på (jag klarar helt enkelt inte se en hel gala). Där visade det sig att det hade gjorts 33 svenska filmer 2004 och tre var nominerade, tre! I slutändan så var det bara två filmer som fick priser, två! Snacka om meningslöst. Det som var bra var att Björn Kjellman, som var kvällens konferencier, riktade lite kritik till juryn där han påpekade detta. Sånt gillar jag, när det riktas lite kritik på firmafesten och det inte bara är gullgull och ryggdunk, mera sånt.
Däremot har en fantastisk upplevelse varit Lost Highway ? countryns historia som har sänts på lördagskvällarna på Sveriges Televisions kanal två. Det har varit en fröjd och en fantastisk historielektion att följa med på. Från början av 30-talet då det hela startade fram till nu, via Honkey Tonkyn och Nashville-soundet. Det enda negativa var att det bara var fyra program à femtio minuter. Det hade kunnat var betydligt längre och mer innehållsrikt, men jag är ändå nästan fullständigt nöjd med det. Roligt att Sveriges Television satsar på sådana program en lördagskväll klockan åtta. Salut!
Jag tänkte avslutningsvis nämna några bra skivor som snurrar i min cd-spelare just nu.
The Soundtrack of our Lives senaste skiva ?Origin Vol.? är deras bästa sedan ?Welcome to the infant freebase?. Den är varierad, har en skön ljudbild som tilltalar mig och har fantastiska melodier. I mitt tycke ett måste i skivsamlingen. Sedan snurrar även The Hives senaste skiva ?Tyrannosaurus Hives? ganska ofta. Det är trettio minuter fantastiskt rock´n´roll helt enkelt.