LENA PETERSSON: När kulturer möts utan att krocka

För min del har det blivit många sådana möten under de senaste åren, däremot aldrig några farliga krockar. Mina nya svenskar har i de flesta fall haft rötterna i före detta Jugoslavien så våra kulturer har inte varit så väldigt skilda. Men en olikhet som jag ofta märkt är vårt förhållande till ensamhet.När jag någon gång har sagt att jag kan tycka det är skönt att vara ensam hemma en kväll eller att gå ensam på skogspromenad blir de helt förskräckta. För dem är behovet av att vara tillsammans omättligt. Att umgås i hemmen efter jobbet är nästan regel och att gå ut på stan i grupp är näst intill nödvändigt. Det sistnämnda har ibland väckt misstänksamhet hos butikinnehavare som betraktat mörkhåriga i grupp som presumtiva snattare. Förhoppningsvis har misstänksamhet av det slaget minskat med åren.Ibland tror jag att det kan förekomma en viss avundsjuka mot oss svenskar som klarar att vara ensamma och som kan finna styrka i sådana stunder, om de är självvalda förstås. En familjefar jag känner uttryckte en gång att han blev lite trött av alla människor som ständigt cirkulerade runt i hans hem. Men att ge uttryck för minsta irritation över en gäst, hur ovälkommen han än är, skulle vara fullständigt otänkbart i en kultur där gästfrihet är den starkaste av alla oskrivna lagar. Att säga nej till någon som meddelar att han tänker komma på besök går bara inte hur olämpligt besöket än kommer. Då har man fått en ovän för livet. I början av mitt umgänge med invandrade personer ville jag ambitiöst nog få dem att ta till sig vår dyrkan av naturen. Skogsutflykt skulle det bli med bär - och svampplockning. Punktligt kom de till vår mötesplats, kvinnorna i kjol och klackskor och männen i skjorta och finbyxor. Blåbär tyckte de smakade surt och svamparna trodde de kunde vara "gifta". Det svenskaste av allt, smultron på strå, förstod aldrig barnen vitsen med när man lika gärna kunde äta dem direkt. Numera brukar jag överlåta till mina vänner att själva välja vilka svenska vanor som de vill ta till sig. Jag har också lärt av dem att det finns saker som vi svenskar gör lite bakvänt. Som när jag bjöd till födelsedagskalas med en salig blandning invandrare och svenska släktingar och vänner och det blev dags att ta till sig av kaffebordets bakverk. Vi svenskar började förstås med bullar för att övergå till kakor och sist ta oss an tårtan. Mina invandrare gick direkt på det som såg godast ut, tårtan. Och visst är det klokt att börja med det godaste så man orkar äta mycket av det istället för att som vi, i sann luthersk anda, vara tvungna att äta oss igenom grovdoppat först.

Lena Petersson: När kulturer möts utan att krocka

Möten mellan kulturer är ett intressant fenomen. Kulturkrockar brukar det benämnas av dem som inte vill ha någon inblandning eller uppfräschning av de invanda mönstren. Och det är klart krockar låter betydligt farligare än möten.