Det är äntligen dags för skivmässa i Folketshus Örebro. Jag har längtat i två veckors tid efter den här höstlördagen 2005.
Vilken dröm att få rota i hur många skivbackar som helst. Fyllda till bredden med doft av vinyl och nyvunnen nostalgi.
Spotlights kastar ljusstrålar över de många låga borden uppställda runt i lokalen. Mitt 15-åriga flickhjärta klappar hårda slag. Försäljare står lite varstans. De som inte kränger skivor är upptagna med att jobba på skrytet. Mest möjligt om svår musik. Entusiaster som inte ser 15-åriga jag. Får känslan av att de hellre skulle dö än prata med mig. Dessa sköna herrar i sina gubbkepsar, manchesterbyxor och lite för tighta skjortor. Som en hipsterarmé ledd av Fredrik Virtanen.
Jag trängs, tillsammans med många andra mindre svettiga, mer vana vinylmässbesökare. Uppmärksam på att tumma varsamt men samtidigt så snabbt som möjligt. En blick till höger, en till vänster. Försöker kopiera och få den rätta hastigheten inställd i pek och långfinger. Allt med ett illa dolt uppspelt ansikte. Ett försök att vara sval, oberörd och självklar.
Men efter ett tag skiter jag i att jag är 15 år, inte cool nog och utan lp-spelare hemma. Går istället upp i letandet bland skivorna. Förbi fladdrar artistnamn och titlar tillsammans med olika vansinnigt fascinerade eller totalt osmakliga omslag. Där i det, ligger det, känslan av att snart kommer jag kanske hitta skivan med stort S. Den maxade känslan av hittarglädje. För den som säljer skivan ska totalt ha missat dess storhet och nu är jag här för att rädda den. Från en säker död. Det vill säga; förbli ståendes ospelad i någons skivback utan att någonsin bli erkänd för sin inneboende storhet.
15-åriga jag vill helst ha Kent på vinyl, men förstår fort att de inte finns i de vanliga 50-kronors skivbackarna. Utan i dem märkt med ordet ”sällsynt” och kostar mer än vad jag fått i månadspeng, det senaste halvåret.
Jag går ut, sparkar på en sten och tjuvröker en Lucky strike cigarett med tafatta svettiga händer. Går därifrån, medveten om att jag varit med om något storslaget, trots att mitt enda fynd är en 5 kronors Lp-singel av Wannadies, som jag inte kommer att kunna spela. I min mun dröjer sig tobakens strävhet kvar. Men samtidigt växer en ny smak fram. Kolsyrebrusande frisk och jublande sprider den sig hela vägen till maggropen ut i öronsnibbarna. Smaken av framtid tumlar runt i hela 15-åriga jag medan jag författar en kort men betydelsefull lista till min nästa födelsedag. På översta raden i min dagboks blanka blad. Ohotad etta: Lp-spelare. P.S. Får jag inte det så dör jag mamma. D.S.