När man inte räcker till

- C-a-n-c-e-r. Bara ordet luktar död, konstaterar Magnus Utvik.
"Anna, min älskade" har nätt och jämt kommit ut. Ändå har det börjat komma telefonsamtal och mejl; människor kommer fram till Magnus Utvik på tunnelbanan. Alla vill de samma sak: prata om cancer. Med någon som vet.
Magnus Utvik vet.
"En dag ser du kvinnan du älskar stiga in genom dörren med ansiktet vått av tårar och snoret rinnande över munnen. /.../ Du glömmer aldrig den dagen. Du glömmer aldrig orden hon sa: Jag har cancer".
Anna, 29 år, får diagnosen livmoderhalscancer. En cancerform där dödligheten är en på tre. Efter det blir inget sig likt för Anna och "Marcus", som Magnus Utvik kallar sitt romanjag. Under fyra månaders dagboksanteckningar får läsaren följa det unga parets kamp: mot cancer, mot barnlöshet - för kärleken.

Värst för "Marcus" är att se sin närmaste lida av dödsångest. Nästan lika svår är känslan av att inte räcka till. Att inte kunna tysta den lilla röst som envist viskar inombords: "Jag klarar aldrig det här."
- Först efteråt har jag förstått att jag faktiskt var en bra man, förklarar Magnus Utvik.
- Om jag skulle gå ut på en fotbollsmatch, eller träffa en kompis kunde min fru säga: "Nu får du gå på krogen, du behöver något annat än cancer i huvudet". Jag såg att hon grät men ändå skjutsade hon ut mig, hon var tillräckligt klok för att göra det.
Men ändå. De få stunder då sjukdomen inte var närvarande i hans tankar minns han väl.
- Jag kommer ihåg att jag stod på Söderstadion en gång och när jag tittade på klockan insåg jag att jag inte tänkt på cancer på 20 minuter. Det var rekord. Då var jag väldigt glad, det var som att få ny luft in i livet.

Stärkande luft är annars något som man hoppas att vården ska tillhandahålla, även till anhöriga.
- Man får ingen hjälp genom sjukvården som anhörig. En klapp på axeln och "nu får du ställa upp för frugan" var allt. Men för att vara ett bra stöd måste man må bra själv. Att umgås med en människa med dödsångest månad efter månad tär verkligen. Man blir helt knas, till slut säger man som en bandspelare "vi kommer fixa detta", men man tror inte på det själv.
I dag vet Magnus Utvik att det finns anhöriggrupper, men om det gavs ingen information då. Vännerna försökte, vissa mer än andra, men deras egen dödsångest kom ofta i vägen.
- Jag kan förstå det. Man ska ut och dricka öl men någon och den människan sitter och pratar cancer i två timmar. Det blir kämpigt.
Han skämtar om att folk alltid blev fulla när de sågs; de kunde ju inte annat än att lyssna och dricka.
- Vänner har sagt att de inte visste hur de skulle göra och tänkte att vi skulle ringa i stället. Mitt råd till alla som har anhöriga som är sjuka är att ring hellre en gång för mycket än en gång för lite. Man behöver inte prata om cancer, det kan vara vad som helst.

Ett annat råd Magnus Utvik ger är att inte bara säga "allt blir bra."
- Det hade varit oerhört befriande om någon sagt: "Jag förstår att du tänker på det värsta som kan hända. Cancer är fan inget att leka med".
Magnus Utvik själv är en person som går rakt på sak. Såväl i tal som i skrift. Inga långa miljöbeskrivningar, knappt några bisatser. Brutalt självutlämnande är han om Marcus negativa tankar om adoption. "Skulle han känna blickarna från dem som trodde att han varit i Thailand och hämtat hem en ung fru?" far genom hans huvud när han ser en pappa med sin från Asien adopterade lilla dotter.
- Det var jobbigt att skriva såna saker. Men jag och min fru - som hela tiden haft veto på vad jag tagit med - valde att ha kvar de förbjudna tankarna, de är helt okej att ha, säger Magnus Utvik, som märkt att det är mycket som är känsligt kring att adoptera.

Det positiva med att adoptera blir kanhända temat för nästa bok. I dag är han och hans nu cancerfria fru nämligen stolta föräldrar till Hilda, 2,5, adopterad från Kina.
- Hilda är orsaken till att jag aldrig skulle backa bandet. Nu skulle jag aldrig vilja ha det på något annat sätt, säger Magnus Utvik, som, trots att vårt samtal lockar tårar till ögonen, nu upplever att minnena är "smärtsamma på ett helt okej sätt".
I boken finns en formulering: "mörker brinnande av ljus". Kan något ljust komma ur all denna smärta?
- Allt är inte nattsvart. Kärleken blir väldigt stark. Och man får väldig distans till småsaker för man vet vad som är viktigt i livet. Det är bara synd att man ska råka ut för cancer för att fatta.

När man inte räcker till

"Anna, min älskade" är en självbiografisk roman om hur det var när författaren Magnus Utviks unga fru fick en diagnos som förändrade allt.