När övergår en maträtt från att vara hipp och trendig till att vara hopplöst pinsam och passé? När blev det på gränsen till ohövligt att bjuda på potatiskroketter? Det verkar svårast för de "fina" maträtterna att behålla sitt rykte som fräscha och inne. Tänk vad jobbigt det måste kännas för den gamla kassler- och risgeggaklassikern toppad med burkananas. Är det någon som kommer i håg honom? Eller hans gröna kusin avokadon som delades på mitten och fylldes med en klutt majonnäs och några räkor? Han som var så festlig och fick vara med på nästan varenda party på 80-talet, vem vill kännas vid honom i dag? Utelistan med mat som förlorat sin status kan göras oändligt lång; falukorv i ugn, jambalaja, lövbit med (ugnstorkade) pommes och kryddsmör, fondue, köttfärsfylld paprika, kyckling i romargryta, burkskinka med mimosasallad, pressad potatis, en meter pizza, rostbiff med potatissallad... I detta matnostalgisammanhang får man naturligtvis inte glömma bort alla piffiga dekorationer som förpassats till kyrkogården för föredettingar från köket, näckrosen av tomat eller rädisa (kunde man inte tillverka den var man ingen god husmor), den svängda gurkskivan som förvandlade vilken tekaka som helst till en lyxmacka, eller persiljekvisten som alla stadshotell med lite stolthet gödslade sina maträtter med. När man börjar fundera över dessa uttjänta middagsklassiker föds frågan vem som ersatt dem. Vem har tagit avokadons plats som fin förrätt nummer ett? Är det toast Skagen som dukas fram på fredagskvällen för att lyxa till det? Är det herr basilika eller fru timjan som tagit över sedan dillen och persiljan tappat mark som ordinarie schnitzelpynt? Jag vet i alla fall vem som tagit över som myskvällsmiddag. Det är de exotiska och hyfsat försvenskade, tacosen. Vem har inte avslutat en lagom svennig tv-kväll med att sopa upp tacoskal och lök ur soffan? Vem kommer att göra det i morgon?
Jennie Lorentsson
