Var det så här det blev alltså?
Alla de där dörrarna till olika ofantligt spännande/kittlande möjligheter. Nu stängs de, en efter en. Och i ett allt snabbare tempo.
Du som ville försäkra dig om att verkligen hålla alla de där dörrarna vidöppna, inte göra några förhastade val. Varken ta av till höger eller vänster.
Nu visar det sig att din oförmåga att ta några som helst avgörande beslut ständigt leder fram till en återvändsgränd. Och där står du nu valhänt och stampar.
Du får finna dig i det liv som blev. Helt enkelt eftersom alternativen gått förlorade, ett efter ett. Och visst, vid närmare eftertanke – och med lite distans – kanske det är helt okej. Det liv som blev.
Förra helgen såg jag en film som heter "Liberal arts". Den har följt med mig i tankarna hela veckan. Mest på ett jobbigt och irriterande sätt.
På något vis måste den ha träffat rätt. Jag antar att det kallas igenkänning.
Filmen – en ganska lågmäld historia – handlar om Jesse Fisher, gissningsvis i 35-årsåldern. Han bor i stan, har ett jobb och är singel. Livet har på sätt och vis gått i stå. Allt upprepar sig. Han är oinspirerad, lite sorgsen och trött.
En dag får han ett samtal från en av sina favoritlärare från collegeperioden. Det visar sig att professorn nu ska gå i pension och gärna vill ha Jesse med på sin avskedsmiddag.
Det hela resulterar i en bitterljuv nostalgitrip. För Jesse motsvarar nämligen collegetiden livets glansdagar – en epok som är synonym med förkovran och fest i en enda gigantisk och underbar cocktail.
En tid i livet då – just det – alla kittlande möjligheter fortfarande låg öppna.
Under återbesöket på sitt gamla college träffar Jesse en ung musikälskande dramastudent, ett möte som ruskar om honom och hjälper honom att så sakteliga påbörja färden uppåt igen, upp ur den dvala där han för närvarande befinner sig.
Det ska visa sig att han trots allt har en hel del viktigt kvar att lära – kanske inte så mycket om grekiska dramer och antikens lyrik men dock om sig själv.
Det är egentligen ganska häftigt att en film kan ge upphov till tankar om livet, ens eget liv, och hur det ska gestalta sig. Att en film kan påverka mönstret för tankarna och faktiskt få dem att ta en delvis ny riktning.
Vad händer om man på riktigt lyckas förlika sig med var man är i livet, med sina förutsättningar och sin ålder?
Kanske upptäcker man då att många möjligheter faktiskt återstår?