I "This must be the place" spelar Sean Penn den övervintrade popstjärnan Cheyenne som på ytan fastnat i förgången tid. Det svarta yviga håret, den röda läppstiftsmunnen och ögonen som han varje morgon omsorgsfullt ringar in med kajal påminner ständigt om tider som flytt. Inuti verkar dock både tomhet och förvirring råda.
Cheyenne lever på royalties i ett palatsliknande hus på Irland. I huset som blivit hans borg bor han tillsamman med hustrun Jane (spelad av Frances McDormand).
Han är tillbakadragen och introvert och hans bästa vän är en tonårsflicka - ett ungt fan - som till det yttre är påfallande lik honom själv.
En dag nås Cheyenne av budet att hans far, som bor i Amerika, ligger för döden. Far och son har varken träffats eller talat med varandra på många år. Beskedet får ändå Cheyenne att ta båten till New York. På plats i barndomshemmet går det upp för honom att fadern varit besatt av att ta hämnd på en av sina plågoandar från Auschwitz.
Sonen bestämmer sig för att ta vid där faderns sökande avbrutits. Oförmodat ger han sig därför ut på en resa genom USA, alldeles i sin egen takt. Någon rasande actionfilm blir det aldrig fråga om. Hämnas kan man ju göra på så många sätt ...
Gissningsvis har Sean Penn genom åren träffat på både en och annan åldrande rockstjärna som varit märkt av ett flitigt nyttjande av alkohol och droger.
Sean Penn gör nämligen ett fantastiskt porträtt av den bedagade popstjärnan. Kroppsspråket, ansiktsuttrycken, sättet att prata och skratta utan att nämnvärt dra på munnen - man blir alldeles lycklig och varm i hjärtat.
"This must be the place" är en film som dröjer sig kvar i tankarna länge. Berättelsen är långsam men fullständigt uppslukande.
Regissören Sorrentino bjuder ibland också på små detaljer, scener, som kanske egentligen inte tillför berättelsen något särskilt men som är njutbara ändå, alldeles för sig själva.