Som om bröderna Coen och Quentin Tarantino slagit sig samman, och i sista momangen bestämt sig för att kasta in lite sci-fi i soppan också.
Nej, än så länge är jag inte imponerad av tredje säsongen av Twin Peaks. Den saken är klar.
Det tycks dock som om jag är ganska ensam i min uppfattning.
Efter att de första fyra avsnitten blev tillgängliga i måndags löd fansens kommentarer ungefär såhär: ”Fantastiskt”. ”Wow, vi har ingen aning om vad som händer”. Och så långt är jag beredd att hålla med. Jag har absolut ingen aning om vad som är i färde. Men att inte fatta vad som händer räcker dessvärre inte.
De första två säsongerna utspelade sig i den fiktiva småstaden Twin Peaks, vid gränsen till Kanada.
Det var här, i den skenbart idylliska lilla staden med omnejd, allt hände.
Nu är skådeplatsen ömsom metropolerna New York och Las Vegas, ömsom Twin Peaks.
Och redan där har charmen gått förlorad om du frågar mig.
Det verkar kanske märkligt förresten att beskriva en serie som lånar element både från deckar- och skräckgenren som charmig.
Men i gamla Twin Peaks finns faktiskt en charm som än så länge helt saknas i nya säsongen.
Låt mig försöka reda ut vad det var jag själv – då tonåring – föll så handlöst för när de första två säsongerna visades i svensk tv 1990 och 1991. För egen del hade jag aldrig tidigare sett något lika suggestivt och skruvat.
Förmodligen var det den oväntade och fängslande mixen av realism, surrealism, mystik, allvar, humor och otidsenlig estetik som jag attraherades av. Inte att förglömma musiken av Angelo Badalamenti. Fullständigt lysande! Badalamenti står för musiken även i de nya avsnitten, bör poängteras.
Inledningsvis tycktes detta vara ännu en i raden av amerikanska deckare på temat ”ung vacker kvinna hittas mördad” med efterföljande polisjakt. Men mycket snart utvecklades historien i en delvis annan riktning...
Jag var nog inte ensam om att sätta kvällsteet i halsen när Bob dök upp i rutan, eller när huvudrollskaraktären FBI-agenten Dale Cooper plötsligt började kommunicera med dvärgar och jättar och besynnerliga kvinnor med talande vedträn. Vad var dröm och vad var verklighet? Och spelar det egentligen någon roll?
Bilderna, miljön, musiken och karaktärerna – allt fängslade mig. Än i dag får jag gåshud när jag hör ”Laura Palmer’s Theme” eller ”Falling” med den visksjungande sångerskan Julee Cruise.
Vissa bilder har verkligen etsat sig fast i mitt medvetande, på gott och på ont.
Bilden av Bob, som likt ett blodtörstigt rovdjur kommer krypande över ett vardagsrumsgolv, gör mig fortfarande skräckslagen, vattenfall kan ge mig kalla kårar. Likaså får vajande grantoppar i skymningen mig att rysa.
Bakom serien stod, och står fortfarande, regissören David Lynch och manusförfattaren Mark Frost.
Det ska sägas att sista avsnittet av säsong två, som då verkade vara det absolut sista, gjorde mig fruktansvärt besviken.
Så självklart kommer jag att ge säsong tre ytterligare en chans. Det är klart man vill veta vad som egentligen hände med agent Cooper och var han har hållit hus alla dessa år.
Om besvikelsen håller i sig kan jag alltid återvända till Twin Peaks anno 1990 och 1991, och glömma att det finns en fortsättning.