- Magdalena Hansson är inte mitt alter ego men visst har hon fått låna karaktärsdrag av mig.
- Okej, man kan nog faktiskt säga att hon är lite lik mig, medger Ninni.
- Å andra sidan lånar jag ut drag av mig själv till många gestalter i böckerna.
Man kan i alla fall slå fast att Magdalena Hansson och Ninni Schulman gjort några liknande erfarenheter.
Schulman jobbade som journalist under flera år innan hennes författardrömmar gick i uppfyllelse. Och alltsammans började i Hagfors där hennes detektivromaner nu utspelar sig.
- Jag hade mitt första journalistjobb i Hagfors där Magdalena också jobbar.
- Det var som lokalredaktör på Värmlands Folkblad.
Sedan flera år tillbaka bor och arbetar dock Ninni Schulman - som växte upp i Lesjöfors i östra Värmland (fyra mil från Hagfors, reds anm) - i Stockholm.
Huvudpersonen Magdalena har gjort en liknande resa men valt att återvända till sina Värmländska rötter för att få lite lugn och ro omkring sig ...
Men så värst lugn verkar dock inte den nya tillvaron, i den gamla hemorten, bli.
Både den ena och den andra hemskheten kommer att utspela sig på den lilla orten.
Hur har Hagforsborna reagerat på böckerna kan man undra?
- Ja, jag var faktiskt lite nervös innan första boken skulle släppas över hur responsen från folk i Hagfors skulle bli. Jag har ju bott i Stockholm sedan 1998. Och då kan man ju inte drygt tio år senare komma dit och slå sig för bröstet.
- Men jag har bara hört positiva omdömen. Många kan känna igen sig i det jag skrivit. Jag tror också att invånarna är lite stolta och känner att kommunen blivit sedd tack vare böckerna.
Hittills har Ninni skrivit två detektivromaner och ytterligare två är på planeringsstadiet. Magdalena Hansson finns förstås med i samtliga.
Vad har egentligen Magdalena för roll och hur är hon som person?
- Hon ska ju skriva i lokaltidningen om allt som händer. Inte sällan får hon reda på mer än polisen. Alla har ju rätt att anonymt lämna uppgifter till press och etermedier tack vare källskyddet.
- Som person är hon ganska inåtvänd, grubblande och lite skör. I första boken har hon just gått igenom en skilsmässa.
Att handlingen kom att ta plats i just Hagfors berodde bland annat på att Ninni ville skriva om Glesbygdssverige, den del av landet som håller på att växa igen. Där hyreshus rivs och arbetslösheten är hög.
- Hagfors som gammalt brukssamhälle passade bra, säger hon.
Känns det svårt att beskriva det polisiära arbetet utan någon sådan yrkesbakgrund? Har du kanske någon direktkontakt inom polisen?
- Jag har en hjälpsam presskontakt på Rikskriminalpolisen som hjälper mig att hitta personer att prata med för olika ärenden. Till den senaste boken behövde jag exempelvis prata med någon med expertkunskaper om pyromani.
När förlaget tackade ja till att ge ut "Flickan med snö i håret" var det en dröm som gick i uppfyllelse för Ninni.
- Det var viljan att skriva som gjorde att jag en gång valde journalistyrket. Ibland kan jag faktiskt sakna reporterjobbet, framför allt det där att man träffar så mycket folk i det yrket. Jag är ju också van vid snabba deadlines.
- Som författare jobbar man på ett helt annat sätt. Det är en omfångsrik textmassa som ska skrivas och man har månader på sig. Det gäller att jobba mot delmål för att få stoffet greppbart. Jag bestämmer mig för ett ungefärligt antal tecken som måste bli skrivna varje dag.
Har du några förebilder i deckargenren?
- Jag tycker mycket om Åsa Larsson och Henning Mankell. Men jag läser faktiskt inte så mycket deckare. Jag dras oftast till annan litteratur.
- Hjalmar Söderberg, Kerstin Ekman, Majgull Axelsson och Karin Alvtegen är några favoriter.