Så här års fylls luften av musik, främst de toner som dansar mellan advent och nyår. Mest handlar det om kyrkorna, och ofta ståtliga begivenheter. Men även så små att de inte märks i mediavimlet, annat än som notiser i predikoturerna. En sådan ska jag berätta om nu, en högmässa Första advent i Gladhammars kyrka.
Med kyrkomusiken i allmänhet är det ju så att vi känner igen den från år till år. Ja, nästan från århundrade till århundrade.
Men nu tänker jag inte på de psalmer som omringade gudstjänsten, alltså först ps 103 ”Bereden väg för Herran”, sedan 105 ”Hosianna Davids son” som förebådade predikan, samt hela mässans avrundning, 108 ”Gå Sion din konung att möta”.
Nej, vad det handlar om är själva mässmusiken, den som kören sjunger som vägvisare, steg för steg genom gudstjänsten. Den hade inga (utom körsångarna) hört förut. Alla inslagen – åtminstone fem – var nyskrivna.
Kompositören heter Karin Runow, kyrkomusiker i Sollentuna sedan slutet av 80-talet. Och alltså tonsättare, med klassisk skolning bakom sig. Gospel är också något hon är extra tänd på. Och i vår någon gång kommer hon hit till Västervik för att just bjuda på sådan musik.
Vad är det då som får mig att blanda in denna mässmusik i en normalt ganska världslig kulturkrönika? Det går att notera kort: rytmerna. En musikalisk frispråkighet som inte är alldeles vanlig inom högmässomusik. Något stötande fanns inte. Mjukheten levde, men mitt i den spirade en hälsosam vilja att tända vår nyfikenhet.
Och det kan sannerligen våra kyrkor behöva idag. Vi vet ju alla att kyrkor läggs ner för att uppslutningen bleknar. Och att det allt oftare behövs tydliga musikinslag som lockrop.
Nu byter jag ämne men hör alltjämt sköna toner i öronen och ser fortfarande mest äldre omkring mig, så kallade pensionärer. Finns det mer aktiva människor än dessa? Särskilt så här års när det varken är promenad-, cykel- eller simväder?
En stor sådan skara tillhörig SPF, Sveriges Pensionärrsförbund, hade samlats i Bryggaren, inte minst för att höra den egna kören sjunga under välbekanta Sven-Erik Jacobssons ledning. Oftast när en kör ska uppträda blir det ett par korta verser. Men pensionärer har aldrig bråttom så här kunde publiken njuta av sång efter sång, flera med över halvdussinet verser.
En annan kör som uppträdde lika generöst var Kulturskolans Luciakör. Tänka sig – om femtio år närmar de sig mognaden för SPF.
Plötsligt – mitt bland allt roligt prat - reser sig en man, tar över ordet och får oss att tiga. Vem han var vet jag inte så fortsättningen blir en minnes-skiss:
”När jag fyllde 65 bytte jag yrke från att i 40 år ha varit ingenjör till att bli pensionär. Det blev min nya titel. Men inte slutade jag att känna mig som en arbetsam tekniker för att jag fyllde 65. Mitt engagemang i det som händer i den tekniska idévärlden brinner lika mycket. Att då bli utklassad som pensionär känns förnedrande.
Omkring honom blev det alldeles tyst. Jag kunde bara inte låta bli att föreslå honom att byta titel. Det är inte pensionär du är. Var stolt – du är PASSIONÄR!