Jag hänger på kylskåpet. Text och bild. En krönika som hustrun satt upp eftersom den handlar om sådana som hon, gifta kvinnor. Dottern hänger på armen och pekar mot bilden. "Pappa", säger hon. "Ja pappa", säger jag.
Hon gillar att bläddra i tidningen. Hon sliter bort sidorna och river dem i småbitar.
Inte långt kvar på pappaledigheten nu, tänker jag och rör ner pulvret till morgongröten i kastrullen.
Det jag har gått igenom tillsammans med min dotter är den bästa tiden i mitt liv. Nu är den bästa tiden. Nu, när jag står här med en pigg och nyfiken liten tjej på armen och vevar ner grötpulver i kastrullen. Nu, när jag kör bil och hon nynnar på någon egenpåhittad sång i baksätet. Nu, när hon gråter och är arg för att kexen är slut. Nu, när hon har ont i magen och skriker och jag är så vansinnigt trött att jag funderar på att dunka skallen i golvet. Nu, när solen går upp och jag vevar ner grötpulver i kastrullen. Dag in. Dag ut.
Det är ju långt ifrån enkelt att vara hemma med barn. Det är en prövning som jag inte alls var förberedd på. Det kändes inte alls så naturligt som alla barnmorskor pratade om att det skulle kännas, inte till en början i alla fall. Det kändes helt galet, galet blandat med euforisk lycka och bitande trötthet. Lite overkligt nästan. Första tanken: Herregud, ska dom lämna henne hos mig? Är det verkligen genomtänkt?
Tack och lov har jag under tiden lyckats bekanta mig med andra nyblivna pappor. Hur konstigt det än låter kan det ibland kännas ofantligt ensamt att vara hemma med barn. Man behöver hjältar som kan hjälpa en på vägen och mina heter Linus Palm och John Hedlund. Lika nyblivna som jag, lika ensamma, lika euforiska, osäkra, säkra, glada, sura, pigga, trötta och lika gamla (nästan). Så gott som inga gemensamma intressen, förutom barnen, och när man är i vår situation räcker det gott och väl.
Våra hus och trädgårdar har varit skådespelsplatser genom mängder av fikastunder och lekstunder. Här har ungarna tagit sina första steg och sagt sina första ord. Ramlat för första gången. Fått sina första gräsfläckar. Plockat sina första blommor. Smakat på sin första sten, sitt första grus, jord och gräs. Skrattat och gråtit. En fullkomligt magisk tid. Och vi var där. Vi var så jävla där.