Först kom de liksom smygande. De där tv- programmen som bygger på mer eller mindre oregisserat prat och som i bästa fall mynnar ut i spännande och intressanta samtal om allt mellan himmel och jord.
Skavlan, Sommarpratarna, Stjärnorna på slottet, Berg flyttar in och så det senaste tillskottet – Mia på Grötö.
Några av programmen har ibland fått mig att jubla inombords. Inte för att jag är så oerhört intresserad av kända personers privatliv. Däremot intresserar mig människor och ”mänskliga” funderingar. Det är också sympatiskt när folk tillåts tänka efter och tala till punkt i en annars ganska hetsig medievärld.
Bland alla elaka talangtävlingar, dokusåpor och lekprogram har den här typen av tv-underhållning framstått som en skön och lummig fristad som kan erbjuda stimulans. (Nåväl, inte alltid men ganska ofta).
Men så plötsligt en dag kryllar det av dem. De där programmen som först lite försiktigt kom smygande. För när ett koncept visar sig lyckosamt kan man vara så säker på vad som är å färde. Då ska detta nämligen utnyttjas till bristningsgränsen
Kort och gott: Nu går det inflation i prat-tv.
Alla ska prata ut. Och det som till en början kändes fräscht och naturligt har blivit tjatigt och krystat – för att dra det hela till sin spets.
Det privataste av det privata ska dras fram i vart och vartannat program och helst avhandlas på direkten. Uppvärmning är lika med överkurs. Det riktigt grottas, och gottas, i sorger, svårigheter och motgångar i tv-sverige dessa dagar.
Vad är problemet kanske du undrar? Problemet är att kvalitet i många fall får ge vika för kvantitet. Och att exploateringen stundom leder till backlash.
Varför så tvångsmässigt krama ur en god idé till sista droppen?
Är det inte på tiden att damma av det gamla talesättet som hävdar att "man bör ge sig hemåt när det är som roligast”? Ja, helt enkelt försöka avrunda med flaggan i topp?