Ännu en ny deckare i den stora floden av kriminalromaner. Den här gången är det en norsk gynekolog som gett sig in på författarbanan. Och det gör hon rätt i.Jorun Thørring har skrivit en riktigt bra historia i sin andra bok Glasdockorna. Den första boken som kom 2005 har inte getts ut på svenska.Det är kanske inte lysande litteratur men en fängslande och trovärdig berättelse med ett överraskande slut. Halvvägs in i boken tror jag mig förstå vem mördaren är, men riktigt så enkelt var det inte och slutet blir bättre än jag förväntat mig. Ett extra plus för detta.Historien är denna: Ett par unga kvinnor, studenter på universitetet i Tromsø i Nordnorge, försvinner och hittas mördade efter några dagar. Poliskommissarien Aslak Eira leder spaningsarbetet. Han är en sympatisk same och ensam pappa i medelåldern. Som sin partner i arbetet har han en lite yngre kvinna som heter Kine Berger. Den här konstellationen känns igen från andra författare, till exempel Ian Rankin och Peter Robinson. Kanske kunde Jorun Thørring haft lite mer fantasi. Det är Aslak Eira vi i huvudsak följer i arbetet. Ganska snart erinrar han sig ett tidigare ouppklarat fall från året innan, då en svensk studentska i Tromsø försvann under liknande omständigheter men aldrig återfanns.Parallellt med polisens jakt på mördaren får vi glimtar av mördaren själv och hur brotten begås, och det är uppenbart att det är en psykiskt störd person det handlar om. Detta är en deckare som säkert kommer att uppmärksammas. Berättelsen vittnar om psykologisk insikt, intrigen är spännande och med en väl genomtänkt dramaturgi så att vi hela tiden förs vidare. Nackdelen är att den ibland kan upplevas som lite rörig, med väl många personer som introduceras i början.
