Att vara liten och se upp till någon, att oroa sig för att göra fel, att lite tveksamt hänga på en lek som man någonstans anar inte kommer att uppskattas av de vuxna, att till slut ha roligt i den där leken och glömma bort både tid och rum. Och att skämmas så att man bara vill försvinna när man blir påkommen och uppläxad. Ja, och den där röda ilskan och besvikelsen över att få hela skulden för något som man ju faktiskt var fler om.
Om detta berättar illustratören och författaren Pija Lindenbaum i ord och bild i boken "Gittan gömmer bort sig".
Lindenbaum minns de där känslorna. Den saken är klar. Och när jag läser "Gittan gömmer bort sig" minns jag dem också precis. På ett mycket påtagligt sätt.
Samspelet mellan text och bild är ypperligt.
Den tatuerade barnflickan har tights och linne och spelar musik på sin medhavda laptop. Ansiktsuttrycken på Gittan och grannflickan Hjördis är klockrena.
Pija Lindenbaum debuterade som barnboksförfattare 1990 med "Else-Marie och småpapporna" och sedan dess har det kommit ytterligare elva barnböcker som översatts till flera språk.
Lindenbaum har genom åren prisats och fått en rad utmärkelser, exempelvis Augustpriset, Elsa Beskow-plaketten (som i år tilldelades Lena Sjöberg från Mörtfors), Astrid Lindgren-priset och New York Times utmärkelse för bästa bilderbok i USA.