Det var i Lofta kyrka. Den som varit där känner storleken liksom ljudkvaliteten. Lofta kyrka är en favoritplats när Camerata Nordica ska spela in något spännande. Att jag påpekar storleken har direkt att göra med upplevelsen där.
"Brytningstid" hette programmet. Toner och ord från Eddans Havamal till operan Arnljot, alltså musikdramatik med teman från forntiden. Inte utan hedniska inslag men med utstakad väg fram till urkristen tid.
Bara 15 personer kom för att lyssna!
Norra Pastoratets organist, Aron Nilsson, hade fått kompositören och pianisten Michael Waldenby att ställa upp tillsammans med tenoren Christer Wikmark (båda från Stockholm). Waldenby har varit här och samarbetat med Aron många gånger under de senaste 20 åren. Enstaka gånger har vi även mött Christer - och hört honom sjunga.
Åter till vad det hela handlar om. Ett förspel var viktigt. Det höll man hos kyrkans närmaste granne, Lofta Caffé, i den gamla, röda Folkskolan. Ett märkligt kyrkkaffe blev det.
Där gick Michael Waldenby igenom programmets laddade texter - även norska och danska. Flera av tonsättarna var tämligen obekanta och väckte nyfikenhet. Kända namn var till exempel Edvard Grieg, Richard Wagner och August Söderman. Som alla de andra födda på 1800-talet.
Det handlade till exempel om Tormods kval, En vårsång och aria ur Andreas Halléns opera Harald Viking, Wagners "I fjärran land" liksom Griegs "Gjetter gut". Men huvudnumret - som jag uppfattade det - var uruppförandet av Waldenbys egna "Den höges sång" ur Havamal! Alltså hymnen med den allvarliga finalen: "Fä dö, fränder dö, även själv skiljes du hädan, men ett vet jag, som aldrig dör, domen över död man."
Allvarligt. Djuplodande. Fascinerande.
Så nu ska jag berätta varför jag tjatar om denna händelse som bara 15 personer hann uppleva.
Vi måste få en ny chans. Så att alla med lust och mod att vika undan den ytliga hinnan och speja ner i djupet kan göra det. Upplevelsen är lika stark och sann i innehållsdjupet som på den konstnärliga höjden.
Inte bara innehållet väcker lusten. Christer Wikmarks både sakliga och uttrycksfulla barytontröst ger sig även upp till skön tenorslipning.
Men var? Och när? Och hur?
En kyrka är inte absolut nödvändig för innehållets skull
En konsertlokal av annat slag skulle gå lika bra, utan risk för karaktärsmissar.
Den här krönikan känns därför som en bön. Inte för min egen skull utan för alla Er som skulle må gott av något urmusikaliskt med avstamp i tider som vi inte borde ha glömt.