Om yta och likgiltighet

Mellandagar är lika med läsdagar. I alla fall om jag får bestämma. Julklappsböckerna ligger följaktligen i en stor hög på mitt nattduksbord och väntar andäktigt på kommande röda dagar då jag ska ta mig an dem. Senaste sträckläsnings-upplevelsen var dock ingen av dessa utan en pocket, Karolina Ramqvists "Flickvännen", som slank med av bara farten under min klappjakt strax före jul. Karolina Ramqvist är bland annat chefredaktör för Arena och återkommande kolumnist i DN. Huvudpersonen i hennes bok är Karin som lever tillsammans med John, en mafioso som försörjer sig på att råna värdetransporter och annan mindre hederlig verksamhet. Perspektivet är emellertid hennes - flickvännens. Läsaren följer Karin under ett par sommardagar då John är på "jobb". Karin rör sig som en osalig ande i det stora huset, vid vattnet, som han köpt till henne. Hon är som fixerad vid telefonerna som han lämnat åt henne men som aldrig ringer. Det är provocerande att följa hennes tankegångar och ytliga samtal med väninnorna som uteslutande utgörs av andra flickvänner. Man undrar förstås varför Karin valt det här livet. Någonstans beskriver hon det som att hon egentligen alltid velat bli omhändertagen och försörjd. Är det så eller intalar hon sig att det är så? Ramqvist lyckas skapa en smärtsam stämning av likgiltighet och håglöshet. Ingen upplyftande läsning, men däremot intressant och angelägen.