Ordentlig pojke möter vild kvinna

Franska Hitchcock-liknande stråkar vid lugna familjesamtal och kärleksmusik när det talas om döden. Det ska föreställa en psykologisk thriller, men liknar mer ett relationsdrama, där familjen tar lika mycket plats som huvudhandlingen - kärleksrelationen mellan Philippe och Senta.
Spänning? Nja. Handsvett? Nej. Men däremot lite ömkan för de kära tu.

Kärleken är manisk, de är besatta av varandra. Eller han är besatt av henne medan hon är besatt av kärleken i sig. Det går inte att förstå varför han överhuvudtaget faller för den där vilda kvinnan som har stirrig blick och livlösa ögon. Och som med monoton röst säger de där orden som skulle kunna likna kärleksbetygelser men som kommer ut lite för fort. "Jag väntar på dig". "Kom tillbaka". "Följ med mig hem". Hm. Börjar ana oråd. Men inte Philippe. Han blir upp-över-öronen galen i Senta.

Den första halvtimmen är en alltför lång presentation av Philippes enorma ordentlighet. Fina pojken. Han är skötsam och tar väl hand om sin mamma och sina systrar. Sedan kommer Senta in i hans liv, brudtärnan på hans systers bröllop. Och Senta har det där som vi sett förut, Glenn Close ("Farlig förbindelse") är väl den vi minns bäst av galna kvinnor som inte hanterar det där med kärlek så bra.
Vi har sett det förut, i bättre berättelser än denna - även franska sådana. Det som överraskar i den här filmen är kanske den humana värmen. Det galna är inte bara bisarrt, utan lite sorgligt också.