Jag har en tand för mycket. Den är krokig och sitter längre in än de andra. Min tandläkare verkade inte tro på mig först så jag bad honom att räkna alla mina tänder. Då gav han ifrån sig ett litet skratt och sa "Ja, det där var ju lite konstigt. Den ska ju inte vara där egentligen, men det är helt ok". Hans förvåning gjorde mig glad. Han fick mig att känna mig speciell. One of a kind, liksom. Så den får vara kvar där. Jag tycker till och med om den. Nu kanske det finns fler därute som sitter på en extra gadd eller två, så jag är väl inte helt unik, men ändå. Om jag tittar på alla mina tröjor från den skämmiga högstadieperioden upptäcker jag hål längst ned på varje vänstra ärm. Det är märken efter mina envisa försök att dölja min tumme från omvärlden. Den kan få de flesta att höja på ögonbrynen. Den lilla klumpen är två centimeter kortare än min högra, högst normala tumme, och ser inte ut att tillhöra min kropp. Det ser ut som att den har tryckts ned på höjden och istället tagit fria proportioner på bredden. Numera kan även jag se humorn i missbildningen som har börjat fungera mer som ett lyckat party-trick. Kanske kommer det med åldern att man börjar acceptera alla sina små defekter och egenheter och till slut också gillar dom. Som att jag aldrig har lärt mig att knyta en riktig rosett. Mina gör jag på fusk-sättet och skapar två öglor som sedan förenas i en kärringknop. Det funkade på dagis och det funkar nu också. Jag kan lätt ursäkta mitt tillkortakommande med att säga att jag fortfarande har kontakt med barnet i mig. Efter många misslyckade försök har jag fått acceptera att jag aldrig kommer att få till en snygg namnteckning. Bokstavera, det är min grej. Kanske behöver jag tio år till på mig för att slippa de nervösa svettningar som uppstår när jag ska bokstavera hela mitt namn vid kortköpet där kön ringlar sig lång bakom mig. Jag tror att det är alla små olikheter som skapar en person, inte minst defekterna. När man tänker på de personer i ens närhet, som man älskar, känns defekterna ganska viktiga. Kärleken till min lilla border collie blev som helt gränslös när han blev lite till åren och helt på eget bevåg rutade in sitt liv i strikta rutiner. Man kan ställa klockan efter honom. Halv elva ska han sova annars blir han sur. Kärleken växer med egenheterna.Min pojkvän har magiska ögon. De besitter någon slags dragningskraft som bara suger in grejor. Flugor, mossa och sten... Han går ofta runt och blinkar, drar i ögonfransarna och svär. Men tvångstankarna är ändå det som får mitt hjärta att dunka. När vi kramas och våra öron av misstag hakar i varandra så måste han få till det igen. Där kan vi stå tills öronen har hakat i på alldeles rätt sätt. Det är tvångstankar på hög nivå som jag glatt uppmuntrar. Kärleken växer med defekterna. Slutligen, på tal om defekter, min bror har en tand för lite.
