På FILM: Exploderande bildfest i minsta detalj

Det borde kännas jobbigt för alla Bergmän, Spielbergar och Bertoluccisar där ute att någonstans i Emeryville, Kalifornien, sitter ett gäng koffeinspeedade 28-åringar med stripigt hår och gör världens bästa filmer.
Och att filmerna inte handlar om människans existentiella kamp mot intigheten utan om lönnfeta superhjältar.
Faktum är att det mest spännande som hänt i filmbranschen de senaste fem åren är den animerade filmens utveckling från något som bara var en angelägenhet för barn och deras frånskilda pappors samveten till den mest kreativa upplevelseindustrin under solen. Företaget Dreamworks ?Shrek? är kraftigt bidragande, men deras konkurrenter på Pixar är ledande och de verkar fortfarande vara oförmögna att göra en dålig film.

?Superhjältarna? är, i hård kamp med ?Toy story 2?, den bästa Pixarfilmen hittills. Den är en exploderande bildfest in i minsta detalj, så snygg och så bra att den får mina ögon att tåras.
Filmen är förankrad i ett tidigt 60-tal, något som regissören Brad Bird (?Järnjätten?) utnyttjar med maximal stilkänsla. Kläderna, byggnaderna, miljöerna - allt harmoniserar och vävs in i den mest James Bond-inspirerade, paraplydrinkdoftande musik som någonsin förgyllt ett cocktailparty.
Huvudpersoner är en familj av superhjältar. Hjälteklassen hade sina glansdagar på 50-talet, men en serie stämningar tvingade dem under jorden. Gissa om pappa, Mr Incredible, är sugen på comeback. Gissa om chansen kommer.

Bitvis känns det som om ?Superhjältarna? har precis allt. Karaktärernas respektive hjältekrafter utnyttjas perfekt, speciellt hos mamman, Elastigirl, vars kroppsspråk är rörlig poesi. Actionscenerna har ett benbrytande tempo, bifigurerna är noggrant utmejslade, dialogen skarp som en papperskant ? man befinner sig konstant i ett stadium av småflinande ? och huvudkaraktärerna, framför allt Mr Incredible, känns ofta mer levande än de flesta riktiga skådespelare. När filmen når sina svartaste nyanser är det hans vrede som bär upp den.

Invändningar? Möjligtvis är filmens inte helt genuskorrekt, och familjescenerna får den att tappa i tempo ? men då är det å andra sidan från 180 kilometer i timmen till kanske 173.
Revolutionen i animerad film har gjort att även vuxna har kunnat skratta åt barnfilmer. ?Superhjältarna? går ett steg längre, den är en vuxenfilm som också är en guldgruva för barnen ? i alla fall barnen över fem år ? och man sitter där och tror hela tiden att det inte kan bli bättre, och hela tiden har man fel.