PÅ FILMStillsamt vansinnig debut

Foto: TRIANGELFILM Gitarrmongot spelas av Erik Östlund, en kille som, precis som sin rollfigur, spelar gitarr och sjunger på Göteborgs gator.

Foto: TRIANGELFILM Gitarrmongot spelas av Erik Östlund, en kille som, precis som sin rollfigur, spelar gitarr och sjunger på Göteborgs gator.

Foto: Fotograf saknas!

Kultur och Nöje2004-10-04 01:00
Den hittills bästa recensionen av Ruben Östlunds stillsamt vansinniga debut ?Gitarrmongot? står Statens biografbyrå för. På sin hemsida lägger byrån ut sina bedömningsgrunder för åldersgränser ? ofta underbar läsning ? och de sammanfattar också filmerna med ett par meningar.
Om ?Gitarrmongot? skriver en anonym filmcensor/poet: ?...denna episodfilm som tycks handla om annorlunda existenser och deras utanförskap...? Därmed sätter skribenten ett skakande finger exakt på den förvirring som griper åskådaren. ?Tycks handla om?. ?Annorlunda existenser?. Man kan nästan ta på tvivlet som uppstod sekunden innan fingrarna träffade tangentbordet.

?Gitarrmongot? påminner allra mest om Roy Anderssons ?Sånger från andra våningen?. I en serie tablåer med stationär kamera skildrar Östlund episoder som både är hysteriskt roliga ? gänget som dödar cyklar ? och jobbigt drabbande ? den förståndshandikappade kvinnan som börjar ta på ungdomar på bussen.
Ett par av scenerna är oförglömliga. Andra rätt meningslösa och bra endast på pappret. Men vad tusan; det är en debutfilm vi talar om.

Filmen utspelas i staden ?Jöteborg?, en stad som liknar, men inte är, orten som framfött Sten-Åke Cederhök, Loket och Christian Olsson. Det handlar om en annan stad, en ond tvilling, kanske födelseorten för Lädernunnan, Freddie Wadling och, javisst, Roy Andersson.
?Gitarrmongot? är avslutningsfilmen på filmskolan, gjord av den där klasskompisen som vägrade kompromissa, gick hem och filmade när vi andra drack sprit, var skummare än vi och oändligt mycket mer begåvad. Ruben Östlund har ett fantastiskt öra för meningslösheten i vardagsdialoger, ett känsligt handlag med sina amatörskådespelare och en humor som pendlar mellan ren buskis och sådan svärta att man blir mörkrädd.
Förresten: Nästa gång man talar om klyftan mellan filmkritiker och ?vanliga? biobesökare kan man illustrera debatten med ett par scener ur ?Gitarrmongot?. Vi recensenter älskar sådant här. Men jag tror knappast den kommer att ligga högst på biotoppen det här årtusendet.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!