På gränsen till pornografi

Datorer och sex. Det är temat i John Updikes nya roman Småstadsliv och det personifieras i huvudpersonen Owen Mackenzie. Men den handlar lika mycket om den vita dubbelmoraliserande medelklassens liv i småstaden på den puritanska amerikanska ostkusten.
Han gör det bra, som den drivne berättare han är i den här genren, en av USA:s stora samtidsskildrare med en lång rad romaner bakom sig.
Owen Mackenzie är i hans egen ålder, drygt 70 år, gift för andra gångens sedan 25 år med Julia som också är pensionär. De är ett välbärgat par i den intellektuella övre medelklassen.

Vi får följa Owen ända från barndomen och fram till i dag. Owen går en teknisk utbildning på MIT, gör en klassresa och kommer in i databranschen. Han dras in i datorutvecklingen i övergången från stordatorer till hemdatorer. Och gör förstås pengar.
På universitetet möter han sin första hustru, en kvinna som är betydligt mer intelligent än Owen men som inrättar sig i 50- och 60-talssamhällets hemmafruroll och föder fyra barn. Alltmedan Owen går i säng med grannfruar och unga kvinnor han träffar på konferensen under det lössläppta 60- och 70-talet.
Boken bär tydliga tecken på en generationsroman och har starka tidsmarkörer, som till exempel de gamla datormodellerna vi redan glömt existerade och gamla bilmodeller vi känner igen från filmer eller narkotikabruket under flower powertiden.
Och med allt detta som bakgrund drar Owen över den ena kvinnan efter den andra, beundrar deras kroppar, högaktar deras sexuella utspel och erövrar dem, en efter en. Men sedan möter han Julia, pastorsfrun.

Updike skriver om sex så att det är på gränsen till pornografi, men aldrig faller över kanten. Han är realist, och kanske upprörande för en eventuell purist, men tappar aldrig förankringen i vardagslivet.
Owen uppslukas tidvis av sina sexuella eskapader men kan ses som en produkt av sin tid. Han utnyttjar kvinnor, men låter sig också utnyttjas, och skildringen av de medelklassiga sexuella utlevelserna faller på plats i småstadslivsromanen, ett småstadsliv där fasad och yta tycks överskugga allt men faktiskt inte gör det.