På helspänn hela tiden

Den amerikanska skräckthrillern "When a stranger calls" är en effektiv berättelse, som följer devisen "less is more". Inte mer än nödvändigt visas i bild, och de olika spänningsmomenten avlöser varandra på ett smidigt sätt. Suggestiva stråkar bidrar till att pulsen håller hög nivå. Under en dryg timme levereras rak och enkel nagelbitarskräck. Därefter får hotet ett ansikte och de konventionella förutsägbara "mördare jagar offer"-mönstren tar vid.
Som titeln anger kommer en främling att ringa. Mottagare är en tonårig tjej, som sitter barnvakt hos en rik familj. Omgående känner den unga flickan sig väldigt liten i det stora huset, som är utrustat med allehanda tekniska finesser. Filmens scenograf och elektriker har haft julafton och konstruerat ett hem, vars mörka rum och korridorer lyses upp av sensorer. Utanför blåser det och ovädret närmar sig. Det är lätt bli rädd med andra ord.

Skrapar man på ytan finner man reaktionära, aningen träiga budskap, som alltför ofta är grundläggande i skräckfilmer. En kvinna hör ihop med en man och kärnfamiljens lov sjungs ohämmat. Otrohet ska straffas, och homosexuell kärlek är förkastligt. Ett hushåll består av herrskap och tjänstefolk. Klichéerna skulle kunna bli påfrestande, inte minst med tanke på de ytligt tecknade karaktärerna. Men så blir aldrig fallet här, och det är huvudrollsinnehavaren Camilla Belles förtjänst. Hon visas säkert i nittio procent av filmens bildrutor, och spelar med en förbluffande närvaro. Hon visar att rädsla inte behöver vara ett statiskt uttryck, inte ens i en traditionell Hollywood-film.
"When a stranger calls" påminner om en mardröm som det inte går att vakna ur. Man sitter på helspänn. Därför kan vara bra att ha någon att hålla i handen i biosalongen.