På tre operascener i vår

Ändå är Katarina Dalayman lugnet själv, bara lite trött.
Efter den andra föreställningen av Staffan Valdemar Holms "Valkyrian" tar hon flyget till Berlin för att repetera Isolde på Berliner Staatsoper under ledning av den israeliske dirigenten Daniel Barenboim.
- Nu repeterar jag Brünnhilde på dagarna, sen går jag hem till Isolde på kvällarna. Inte varje kväll, även om jag borde. Det är lite tufft att vrida på hjärnan så pass att det gör någon nytta, men så kommer det att vara ett antal år, tills jag lärt mig de här rollerna.

För även om hon ska göra samma person i de tre återstående operorna i Ringen handlar det om tre olika Brünnhildor, musikaliskt så skilda att de skulle kunna göras av tre olika röster. Brünnhilde är historiens stora hjältinna, den ridande valkyrian, gudadottern som fram tills nu varit pappas duktiga flicka. I "Valkyrian" blir hon drabbad av kärlekens kraft. Det blir ett fadersuppror som heter duga.
- För närvarande är jag väldigt förtjust i Valkyriebrünnhilde.
- I de andra operorna blir hon en vanlig kvinna kan jag tycka. Hon får en man som försvinner och hon får stanna hemma, det känns inte lika intressant. Det blir otrohet och tjafs, det känns lite som den traditionella kvinnorollen, men sen får vi se vad Staffan hittar på. Som regissör kanske han ser något annat.

För ett år sedan värmde hon upp som Sieglinde, "Valkyrians" andra stora kvinnoroll, på Metropolitan, Covent Garden och konsertant i Rom.
- Det är en lite mer lyrisk roll, otroligt intressant och kvinnlig, men under tiden man gör Siegliende kan man passa på och lära sig Brünnhilde också.
Tjyvlyssnade du?
- Ja. Det var ganska skönt, när jag sjungit klart i tredje akten satte jag mig i min loge som hade högtalare, med en god kopp te. Jag pluggade, hörde hur den sångerskan gjorde det och tänkte på hur jag ville göra det själv.
Det var också som Sieglinde hon gjorde ett första hyllat framträdande på Operan, i ett elevgästspel från Operahögskolan. Redan då hade Katarina Dalayman en stark aning om att hennes mörka sopranstämma en dag skulle passa för Wagner, även om det var tio eller femton år för tidigt.
Är du redo nu?
- Mm. Det känns skönt att kunna säga det. Ibland är man inte redo före premiären ens en gång, men det känns som tidsmässigt rätt i mitt liv. Sen ska jag inte säga för mycket innan jag gjort dem, jag har ju faktiskt inte bestigit Isolde än, men nästan Brünnhilde. Men det känns som att det är på rätt väg.

Wagneroperorna kan vara sällsynt drabbande. Staffan Valdemar Holm har berättat hur han måste bita ihop för att inte börja gråta under regiarbetet på Operan. Katarina Dalayman minns hur hennes mamma i slutet av 70-talet, helt onåbar följde tv-sändningen av en klassisk Ringenuppsättning. Sin egen första operaupplevelse hade hon som 17-åring. Av misstag fick hon in en aria på radion, vilken vet hon inte, bara att hon fick en stark lust att sjunga själv.
Även som sångerska blir hon tagen:
- Det var flera sådana tillfällen i går, man blir tårögd, kan liksom kliva lite utanför sig själv, kanske inte just när man sjunger, men när man lyssnar på sin kollega och kan höra hela orkestern. Framför allt i tredje akten, det är helt fantastisk musik.

På tre operascener i vår

Katarina Dalayman kastar sig in i elden. Tre tunga premiärer väntar i vår. Brünnhilde på Operan följs av Isolde i Berlin och ett allra första framträdande på La Scala i Milano.