Paulruds historia är perfekt

Mikael och Karin, Solveig och Anders, och så Harry. De blev ett gäng, en grupp när de alla vara i 30-årsåldern i början av 80-talet. Nu har det gått 25 år och något har hänt som skingrar de fem vännerna.
Vad får vi veta i Anders Paulruds nya bok Som vi älskade varandra.

Boken är skriven som en nyckelroman. Berättarjaget är Anders Paulrud själv, kulturjournalist på Aftonbladet. Men jag tvivlar starkt på att det finns något av sanning i berättelsen. Den är helt enkelt för bra för att vara sann.
Eller snarare alltför perfekt regisserad för att kunna ha en grund i verkligheten.
Hans tidigare böcker (han har skrivit fem) har jag inte läst men all information finns ju på nätet och där framgår att flera av de tidigare är självbiografiska - så kanske finns den sann verklighet även bakom denna.

Personerna är perfekt bohemiska och annorlunda, som skapade för att bygga en historia på. Det som händer har en tydlig början, en kulmen och en mitt, helt enligt dramaturgiska regler, men som verkligheten sällan har.
Som historia är den alltså välskriven och välberättad, med tydliga höjdpunkter och cliffhangers, en tydlig moralisk och filosofisk ansats, och med starka inslag av kärlek och brott som förhöjer innehållet. De olika karaktärerna är utmejslade och tydliga personligheter, inga alldagligheter vilar här.

Anders Paulrud har ett tilltalande personligt och sparsmakat språk som hela tiden lyfter berättelsen framåt.
Jag gillar hans bok, men inte oreserverat. Den känns helt enkelt lite för välgjord för att fängsla tillräckligt.