Boken innehåller fotografier, båtritningar och berättelser från Tjusts skärgård.
Aspenberg smittades uppenbarligen av sin pappas nostalgi och i 20-årsåldern började han dokumentera gamla båtar i norra Tjust. Det resulterade i skriften "Tjustökan - en genomgång av allmogebåtar i en del av norra Tjust". Den gavs ut av Kalmar Läns Fornminnes- och hembygdsförbund 1979.
Nu kommer alltså en inbunden bok, utgiven av Västerviks Museum, där Aspenberg berättar om båtarna, och i viss mån även om människorna, i skärgården (företrädesvis i Tjust skärgård, reds anm) för 100 år sedan. Totalt beskrivs ett 80-tal båtar. I boken får man svar på hur båtarna byggdes, vilka som byggde dem, hur de användes med mera.
Man får också en tydlig bild av aktiviteten vid Gränsö kanal i slutet av 1800-talet då människorna i båtarna, liksom deras frakt, noga skulle bokföras av tjänstgörande kanalvakt.
Aspenberg, bosatt i Loftahammar, berättar att det var han själv som myntade begreppet Tjustöka - något han fick ta emot en hel del kritik för. Ingen hade ju någonsin använt detta ord tidigare. Men, påpekar författaren, det är ju naturligt. Ingen öländsk fiskarbonde skulle ju tala om en ölandssnipa och befolkningen i Blekinge begagnade sig förmodligen inte av begreppet blekingseka. Av samma skäl hade båtfolket här inget behov av att lägga till epitetet Tjust.
Aspenberg har sedan han började sin dokumentation för övrigt drivit tesen att förutom sin nödvändiga funktionsduglighet representerade också ökorna ett lokalt mode. Och "eftersom alla moden har ett estetiskt innehåll, var även ökorna ett uttryck för estetiska värderingar; en skönhetslängtan", skriver författaren.
Båtarna var en lokalt präglad kulturyttring, ungefär som folkmusik, klädedräkt eller dialekter, menar Per Aspenberg vidare.