Pet Shop Boys är både nutid och dåtid
I soffan sitter min måttligt intresserade hustru nedsjunken i en tidning och svarar diplomatiskt "mmmm" på mina melodramatiska utläggningar om hur mycket musiken betydde för mig under mina tonår. Jag kräver inget annat, för mest av allt pratar jag med mig själv. Jag är ju, som sagt, världens bästa discjockey. Och ja, jag har ett vinglas i min hand.
Så som det brukar gå under sådana här kvällar övergår jag snart till att enbart spela Pet Shop Boys. För om jag bara fick välja en enda artist att ljudsätta filmen om mina tonår med skulle jag välja denna duo, vars storslagna vemod och torra humor prickade rätt många av mina förvirrade sinnesstämningar.
När jag i tanken färdas tillbaka till nervösa skoldiskon, noggrant genomtänkta blandband och romantiska grubblerier hör jag tonerna av West End girls, Tonight is forever och Suburbia.
Och även om kvalitetsnivån har svajat lite under det senaste decenniet så har Pet Shop Boys fortsatt att pricka in rätt många av mina sinnesstämningar.
I princip varje nytt skivsläpp har kommit att markera en tidsperiod i mitt liv.
Det ska bli spännande att se vad den nya skivan Fundamental, som släpps om lite drygt en vecka, kommer att innebära.
Det som är lite skrämmande med Pet Shop Boys är inte det faktum att bandet har varit verksamt i närmare 25 år. Det läskiga, det som gör mig påmind om min egen höga ålder, är att jag faktiskt har följt bandet hela tiden. Jag minns ju när Please, den första fullängdaren, släpptes. Jag minns hur jag stolt vandrade igenom min hemstad med den nyinköpta Actually-lp:n i en plastpåse. Jag minns hur ja, du hajar.
Men så länge Pet Shop Boys fortsätter att leverera något annat än gubbpop vägrar jag att känna mig gammal. Neil Tennant och Chris Lowe var ruskigt nära på Release, den förra fullängdaren, men de nya låtarna på samlingsskivan som kom för två år sedan gav löfte om en ljusnande framtid. Nya singeln I?m with stupid gör detsamma. Pet Shop Boys är betydligt mer än nostalgiska minnen en kväll framför skivsamlingen.
Fast visst, nostalgin har huvudrollen just den här lördagskvällen. Jag hoppar mellan de pompösa balladerna It couldn?t happen here och King?s cross från Actually och reciterar sedan hela texten till It?s a sin redan under låtens instrumentala intro.
Hustrun lyfter blicken från tidningen och betraktar mig kärleksfullt, på samma sätt som man tittar på ett barn som just ritat sin första streckgubbe.
"Du kanske ska gå och lägga dig nu", säger hon.
Knappast, älskling. Kvällen har bara börjat. Och jag är världens bästa discjockey.
Så jobbar vi med nyheter