Konserten inleddes av Kulturskolans kammarensemble, men sedan var det dags för David Westerholm att sätta sig vid flygeln för att spela Trädsviten av jubilaren Jean Sibelius som föddes för 150 år sen.
– Sibelius var privat mycket nöjd med sin pianomusik. Den har lite av salongskaraktär över sig, berättade pianisten strax före konserten.
David Westerholm hade också valt att ta med musik av impressionisten Claude Debussy. Musik som är målande, suggestiv och vacker, precis som en tavla av Monet.
Pianisten själv är dessutom lite av en mångsysslare. När han inte sitter böjd över tangenterna, arbetar han som doktorand i spanska och ryska på Göteborgs universitet. I grunden är han utbildad musiklärare, och i maj tillträder han en kantorstjänst i Ängelholm.
Efter pausen fortsatte konserten med Edvard Griegs Holbergsvit. Musik som känns väldigt norsk med en närhet till folkmelodierna. David Westerholm spelade också med kraft och inlevelse.
Som avslutning framfördes en av de riktigt stora pianokompositörerna, Frédéric Chopin. Svårspelad, tekniskt virtuos musik, som har fått många stora pianister att darra på manschetten.
– Egentligen borde jag väl ha börjat med Chopin, förklarade David Westerholm för publiken med glimten i ögat. Chopins musik innehåller både rosor och kanoner; många smäktande melodier och så kan det plötsligt bara säga bang från pianot, tillade han efteråt.
Och visst hade David Westerholm laddat om ordentligt inför den avslutande Revolutionsetyden. Publiken jublade, och när vårsolen spred sitt ljus in i Gränsö Slotts festvåning, så avslutades konserten stillsamt och reflekterande med en av Chopins nocturner.