Pippis ursprung

Det var i våras som jag läste en artikel om författaren, kritikern och barnlitteraturforskaren Ulla Lundqvist, som ägnat en stor del av sitt liv åt att läsa och fascineras av Astrid Lindgrens författarskap i allmänhet, och berättelserna om Pippi Långstrump i synnerhet.
Jag förvånades över beskedet att den i vår tid ganska beskedliga, men underfundiga, Pippi skulle ha varit en ganska otrevlig unge i originalmanuset och bestämde mig för att läsa originalmanuset med kommentarer av Ulla Lundqvist.
Nu har jag gjort det. Och kan konstatera att det är underhållande läsning. Inte minst då jag själv har en son i Pippi-åldern och filmerna om hennes eskapader går varma på dvd-spelaren hemma.

I originalmanuset känner jag igen Pippi i de flesta lägen och tycker inte att hennes karaktär är påtagligt mycket mer otrevlig än i filmerna mer än på några punkter.
Men efter att ha läst Ulla Lundqvists efterföljande analyser får jag en annan bild. Hon pekar i detalj på förändringar mellan ursprungsmanus och redigerat manus, på ordval som bytts ut och sekvenser som tagits bort och plötsligt får man lite bättre förståelse för varför originalmanuset faktiskt ansågs lite för vågat för den tidens unga läsare.
Men ibland handlar det om petitesser. Och i vissa fall kanske till och med den nya versionen ses som mer oroväckande i dag än på den tid då den ansågs hyfsat politiskt korrekt. Exempelvis partierna där Pippi bedriver lyteskomik och driver med vuxna människor. De partierna har plockats bort och i boken och filmen driver hon i stället med jämnåriga barn på ett sätt som i dag skulle kunna klassas som ren mobbning.
Sammantaget är det ändå fascinerande läsning som ger en bild av hur synen på barnlitteratur förändrats sedan 1940-talet, då Ur-Pippi först präntades ner efter att i många år ha levt ett liv i mamma Astrid Lindgrens fantasi då hon berättade sagan om den annorlunda flickan för sina barn.