Popmusik är större än livet

I våras lät Al Doyle i brittiska bandet Hot Chip meddela att han aldrig mer skulle ta av sig på överkroppen under en konsert. Han hade sett bilder på sig själv och kände sig skamsen.
"Jag medger att det finns en inte obetydlig del av exhibitionistisk spänning i dessa upptåg, men jag är villig att offra detta perversa nöje i utbyte mot att slippa se ut som en hybrid mellan Chris Evans och en naken blindråtta", skrev han i ett väldigt roligt meddelande på bandets My space-sida, som han avslutade med en hälsning till sig själv: "Shut up and keep your clothes on, you disgusting idiot".
Men det är knappast ett löfte avsett att ta med i graven.
45 minuter in på kvintettens konsert i Stockholm står han där med blottad bringa och svettas över sin gitarr.
Han kan förstås helt enkelt inte låta bli.
Och jag förstår honom.

Naturligtvis handlar det om hängivelse. För när riktigt bra popmusik får framföras på en scen inför en riktigt bra publik och det får uppstå en spänning mellan dessa båda urkrafter händer det grejer. Då sätts regler om etik och uppförande åt sidan och undantagstillstånd införs. Beatles fick flickor att svimma, Pete Townshend krossade gitarrer och Ozzy Ozborne nackade höns. Under sommaren har jag hört flera mer eller mindre råbarkade, medelålders män förkunna hur de har fallit i gråt under konserter med Håkan Hellström eller Thåström. Det är reaktioner som mer eller mindre härstammar från en och samma känsla: att popmusik är större än livet.

Al Doyle är inte Iggy Pop. Eller Henry Rollins. Eller Jake Shears. För att nämna några andra artister som gärna uttrycker sin hängivelse genom att plocka av sig kläderna. Och Hot Chip är inte större än livet. Det är inte ens raw power. Det är fem nördar som står på rad på en scen bakom sina instrument.
Men ändå.
Känslan är densamma. Denna supertajta, kritvita funkmaskin får det att svänga så kraftigt att det faktiskt är en omöjlighet att inte ryckas med. Och för varje groove, varje gitarrslinga, varje refräng skruvas stämningen upp ytterligare några grader och till slut uppnås det där stadiet då det känns som att inget någonsin kommer att bli bättre. Just ett sådant ögonblick som man skulle vilja frysa och sedan låta pågå i all oändlighet.
Inte illa för en kall söndagskväll i september.

Och om Hot Chip är bra så är vi en riktigt bra publik. Till och med ett par nästan medelålders ben, tillhörande en före detta rockjournalist, rör sig så energiskt att svetten droppar. Jo, jag har mött den här känslan hundratals gånger förut, men har aldrig lyckats äta mig mätt på den. Det är naturligtvis en bedräglig känsla, för om en stund ska jag kliva ut i vardagen igen, men just nu och just här finns det inget bättre, inget större.
Just nu är popmusik större än livet.
Jag misstänker att Al Doyle känner ungefär likadant.
Men till skillnad från honom väljer jag att behålla mina kläder på.