Prosa nära lyriken

Peter Mosskins odyssée i sin egen historia har nu stannat vid mitten av 70-talet. I sin nya bok "Drömmen som brann" berättar han om åren 1975-76, när han var trettio, jobbade på ett kraftverksbygge i Dalarna och kär i Gro.
Kärleken är en komplicerad historia för honom och han dras in i ett tärande triangeldrama som slutar med misshandel och mordbrand.
När han möter Gro glömmer han alla kvinnor före henne. Men Gro är för honom kvinnan som han varken kan leva med eller vill vara utan. Och hon kan inte heller, varken lämna honom eller sin andre man Henning. Livet runt de tre snurrar som en uråldrig dans i eldskenet.

För Peter Mosskin är uppenbarligen kärlekshistorien med Gro det allt överskuggande från den här tiden fast berättelsen egentligen handlar mer om hans politiska engagemang och ställningstaganden, och jobbet vid Västerdalälven. Ett jobb som tar en ände med förskräckelse när han blir inblandad i en dödsolycka.
De år han berättar om flyter förbi, förment hastigt nedtecknade i hans minne och fragmentariskt återgivna idag, 30 år senare. Ibland saknas sambanden, ibland de yttre sammanhangen som ge den nutida läsaren en förklaring.

Språkligt är Peter Mosskin sin egen. Hans prosa närmar sig lyriken, och övergår ibland helt, men drar sig lika gärna åt det rent berättande. Ibland är hans knapphändiga språk störande, ibland lyfter det berättelsen.
Han använder sig av tidsmarkörer för att förankra sin text historiskt, delvis i onödan och ofullständigt. Ett lysande undantag är berättelsen om Wolf Biermanns konsert inför 7 000 åhörare i Köln den 13 november 1976.