Detta är Ylva Brodins fjärde bok och det märks att hon mognat som författare, både språkligt och i sitt berättande. I sin nya bok Vit drottning utforskar hon minnen från en vistelse på psykiatrisk klinik under tidigt 80-tal. Kanske är det egna minnen, kanske fiktiva. Som läsare får jag snabbt en känsla av att det är självupplevt, och det bidrar förstås till att det känns trovärdigt och levande. Det är en detaljrik berättelse med den unga Lea som huvudperson, en ung kvinna som går på universitetet men blivit inlagd på grund av en djup depression. Gradvis kommer vi in i historien och orsaken till depressionen får vi inte veta förrän på slutet av berättelsen, och den känns egentligen inte så viktig. I stället är det berättelsens här och nu som är det primära, om hur Lea upplever sin omgivning och dem hon delar den med. Lea är inlagd på avdelningen under flera månader. Medpatienterna och avdelningen blir hennes trygghet och hon är rädd för utskrivningen. Hela tiden är det Leas bild av verkligheten vi får, en verklighet som kanske inte är sådan som andra upplever den. Här visar hon prov på stor förmåga att berätta med inlevelse och få det att verka trovärdigt, trots att jag ibland under läsningen tänker att "så kan det väl ändå inte ha varit…". Men det känns rakt och ärligt berättat, och uppenbarligen utan behov av att i efterhand tillrättalägga det som en gång måste ha upplevts som mycket svårt. En mycket bra berättelse, jag gillar den och känner mig starkt berörd av den.
