När man trappat upp så högt i reservdelsåldern som jag, då åker man inte skidor längre. Och längtar inte efter snö. Promenader i vinterhalka är farliga. Först nu, när solen börjat syna naturen väcks promenadlustan. Därmed även lusten att stanna till på någon rastplats.
Inte bara för ensam vilostund. Möta obekanta människor för små tankebyten är ofta upplyftande och vidgar vyerna. Men här ska jag börja med trista upptäckter, sådana som rubriken försöker ge en bild av.
Det vimlar av sköna rastplatser runt om i landet, bara några meter innanför landsvägarna. Men när man hunnit ända in förstörs ofta skönhetsupplevelsen. Som om det vore självklart att någon annan än man själv skulle stå för städningen! Där kan det vimla av papper, tömda buteljer, övergivna matrester, ja även bajs!
Man blir inte bara ledsen utan rent förbannad. Har vi inte tillräcklig uppfostran för det självklara – att städa upp efter oss, hitta p-korgen, packa tillbaka stora skräpet i bilen. Inte tro att något villigt skogstroll tar över besvären.
Har någon någonsin blivit ertappad för sin synd och fått skämmas? Nej, man bryter snabbt upp efter vilostunden – och bara drar vidare.
Att rikta blicken mot Stora Torget från redaktionsfönstren väcker också tankar på rastplatser. Strängt taget syns där bara folk varannan lördag då Lions styr loppmarknaden. Bänkar finns. Men med några runda bord till och lite grönglädje kunde även Västerviks mest centrala punkt bli en omtyckt mötesplats. Utanför Subway och Kebab-kiosken finns några stolar, men Torget är ju jättestort!
Där ligger också vårt Turistkontor – i det knappt använda Rådhuset! En rubrik här i tidningen för en tid sen påstod att det läget är fel. Jag håller inte med. Även främlingar hittar till Stora Torget. Men var ska de ställa bilen? Och den generande fula rampen upp till Turistdörrn väcker olust direkt. Så. Kära kommunpolitiker – gör något. Sätt åtminstone dit lite blommor.
Fast rastplatser kan även ha annat på hjärtat. Som målet för en lunchpromenad: ett matställe. För många är den promenaden dagens enda motion. I och för sig är även avslappning kroppsligt nyttig. Det gör att jag tänker på en ganska annorlunda raststund där också själen kan få ett litet nyp.
Varje torsdagslunch (den här vårens säsong räcker nog bara april ut) arrangeras något i vår vackra kyrka S:t Petri som kallas Andhämtning.
”Andhämtning – kort lunchmeditation med musik” är rubriken i VT:s kyrkguide. Och efter den andliga öppningen med vacker musik på flygeln eller någon av orglarna, berättelser eller passande dikter serveras en liten god sopplunch. Och hur billig den än är blir det ändå pengar över till kyrkans hjälpverksamhet. Som du då bidrar till.