Tre saker är värda att veta om deckardrottningen Elisabeth George.
1. Hon sitter i soliga Kalifornien och skriver romaner som utspelar sig i det engelska samhället på ett sätt som, åtminstone för en anglofil svensk, känns trovärdigt.
2. Hon har en examen i psykologi. Därför är hon en mästare på personteckningar. Hon skapar karaktärer som man engagerar sig i, och som man kan tro på.
3. Hon undervisar i kreativt skrivande. Det här är en författare som kan sitt hantverk väl.
Det visar hon inte minst i inledningen av sin senaste roman "Denna dödens kropp". Hon slänger ut tre trådar: Utdrag ur vad som verkar vara en myndighetsrapport om vad som verkar vara ett illdåd begånget av minderåriga. Vad de gjort kan vi bara gissa oss till i inledningen.
Nästa scen är mötet mellan en man och en kvinna som utvecklar sig till en kärlekshistoria.
Men det är den tredje scenen som verkligen för oss in i det som ska bli gåtan: Meredith Powell vill försonas med sin väninna. De har inte setts på ett år efter ett bråk. Nu är det väninnan Jemimas födelsedag, och Meredith beger sig med bil till den butik som Jemima driver. I passagerarsätet ligger en tårta som ska bli en överraskning.
Det är bara det att butiken är tom och tillbommad. Meredith börjar jaga Jemima och bekanta för att få veta vad som hänt. I takt med att förvirringen och oron växer, smälter tårtan ut i bilsätet.
Snart uppenbarar sig ett mord, och med tiden tvinnas de tre trådarna samman. Det finns bara ett problem. Det tar 700 sidor innan Elisabeth George sätter punkt. Det ställer höga krav på berättandet för att hålla spänningen vid liv. Det lyckas inte.
Inte minst som finalen inte håller samma klass som inledningen. En av de avgörande pusselbitarna har läsaren anat sig till långt innan poliserna. Mördaren och motivet känns som ett "jaså".
"Denna dödens kropp" är Elisabeth Georges sjuttonde roman om det engelska deckarparet Thomas Lynley och Barbara Havers. Jag har två önskemål på en artonde del: att den blir tunnare och att George allvarlig funderar på om det inte är dags för att avrunda den framgångsrika deckarserien.
En skicklig författare ska veta när det är dags att sätta punkt.