Ren och härlig jubelmusik

Diderik Buxtehude och Johann Sebastian Bach var barocktidens största tonsättare och organister. Det är en åsikt som jag inte tror att någon invänder mot. Nåja, Händel får jag nog lägga till.
I år har Buxtehude en speciell ställning. Det är precis 300 år sedan han dog, och man spelar hans musik över hela världen.
Fira Bachs 300 år får vi vänta med till 2050. Åldersskillnaden mellan de båda, 48 år, var ändå inte större än att de möttes. När Bach var 20 tog han sig - till fots, påstås det - den långa vägen från Arnstadt till Lübeck där Buxtehude var berömd för sin "Abendmusik".
Bach blev så fascinerad att han blev kvar där flera månader. Helt enkelt smet från sin organisttjänst i Arnstadt. Kritiken mot honom var inte nådig.
Georg Friedrich Händel, jämnårig med Bach, var faktiskt där två år före honom, alltså bara 18-årig.

Allt detta är så fascinerande att ingen som arrangerar orgelkonserter denna sommar underlåter att spela Buxtehude. Vi i Sverige är nog dessutom extra angelägna. Buxtehude föddes, i varje fall tror man det, i Helsingborg, även om staden 1637 tillhörde Danmark.
Västerviks diplomorganist, Bo Ingelberg, bjöd på både Buxtehude och Bach under tisdagens lunchmusik i Sankta Gertruds kyrka. Det var juli månads första lunchkonsert där. Men månaden är lång så det kommer fyra tisdagar till.
Nästa tisdag spelar Christer Davidsson klassisk gitarrmusik. Tisdagen därpå är det Marina Johanssons tur med pianomusik. 24 juli kommer Blockflöjtsruppen Quartettino. Och månadens sista tisdag blir det orgel- och flöjttoner med Cecilia Tengver.

Åter till den här tisdagen och det fina halvtimmesprogrammet som Bo Ingelberg serverade. Första hälften Buxtehude, därefter Bach. Av Buxthudes verk var hans "Canzona i G-dur" särskilt intressant. I och för sig skulle nog stycket kunna kallas en fuga. Både upplägg och anslag är mycket fugalikt.
Bachdelen inledde Bo Ingelberg med ett av Bachs mest spelade stycken, "Air". Ursprungligen är "Air" skrivet för stråkar men gör sig rättvisa även i orgelarrangmang.
Konsertens final blev Bachs Preludium i G-dur där orgelns alla stämmor får utrymme. Har man då en orgel till hands som den unika Wistenius-orgeln från 1744, då känns det rent härligt, både för organisten och oss alla som satt och lyssnade.