Revanschlusten driver Osten

Lusten och kommunikationsbehovet tar aldrig slut. I över trettio år har Suzanne Osten med outsinlig envishet utforskat hur besvärlig en människa kan vara.
I bakgrunden lurar mamman som det värsta exemplet på hur det kan gå när motståndet blir för stort och kreativiteten kvävs.
- Jag tror att jag revanscherar mamma som aldrig fick göra en enda film fast hon var en sådan begåvad människa.
Suzanne Osten är rebellen som blivit institution men behållit sin stridslystnad och vilja att bryta mönster. Samtidigt är skapandet en glädje.
- Jag tycker om det jag gör. Det är en ganska sund narcissism att kunna säga: Jag har åstadkommit något. Nu är det dags att gå vidare, säger Suzanne Osten.
Fortfarande bär hon sin barndom med sig. Det märks i alla de barnföreställningar hon gjort för Unga Klara     teater som vågar ta i det tabubelagda. I "Medeas barn" som handlade om skilsmässor i en tid då man skulle tala tyst om sådant, i "Gränsen" om barns självmord, i "Flickan, mamman och soporna" om att ha en psykiskt sjuk förälder.
Både barnen och de vuxna är besvärliga i Suzanne Ostens verk. En mer än besvärlig uppväxt med en psykiskt sjuk mamma har satt sina spår. I en tolerans mot de missanpassade, men också i en känsla av att ha fått en stafettpinne i arv: Gör nu allt detta som jag aldrig fick göra. Hennes mamma fick aldrig tillfälle att göra långfilm och det tror Suzanne Osten gjorde sjukdomen värre.
- Hade hon fått realisera sin potential så hade hon kunnat få ut en hel del. Det är en stor ångest att inte få uttrycka sig.
I år jubilerar inte bara Osten själv, även hennes och Margareta Garpes banbrytande "Jösses flickor" fyller jämnt. 1974 hade föreställningen premiär på Stockholms stadsteater, senare blev den skiva och kom att bli en symbol för hela 70-talets kvinnorörelse     för både påhejare och belackare.
Suzannes Ostens engagemang mot könsförtrycket består, men det har delvis ändrat skepnad. Hon har blivit mer queer, kampen handlar inte längre bara om mäns förtryck och kvinnors underordning, också om det heteronormativa förtrycket. I förra och förrförra säsongens största teatersuccé "Det allra viktigaste" bröt hon upp alla könsroller.
Men det verkligt jämställda samhället är fortfarande så fjärran. Suzanne Osten spårar förklaringen i kvinnors inlärda fokusering på relationer.
- Kvinnan uppfostras att älska och vårda och det använder både män och samhället. Det blir ett utnyttjande som leder till att kvinnor inte kommer loss.
Men inte bara kvinnor är i dag inåtvänt fixerade vid relationer. "Sex and the city", dejtingböcker, dokusåpor     allt handlar om kärlek, sex och förhållanden.
- Hela det här ohyggliga sysslandet med relationer visar på en stor brist i våra liv. Vi lever i ett extremt olyckligt materialistisk samhälle där människor mår risigt och längtar efter någon mening. Men kärleken kan inte ersätta hela mitt livs mening.
Själv har Suzanne Osten släppt den där längtan efter en idealiserad kärnfamilj som egentligen inte finns. Hennes trygghet har legat i kollektivet och gör det än. I teaterkollektivet finns de kreativa idéerna, hon behöver inte komma på allt själv.
Denna höst gör hon "Kabaret underordning" av Erik Uddenberg på Unga Klara och till våren ska långfilmen äntligen spelas in.
- Att vara regissör är att ha en människosyn och jag vill slåss för en mer sammansatt syn på människan.