Wolff börjar med att sjunga en sång från den cd som följer med memoarboken "Rikitikitavi". Det är en sång om hur hans föräldrar som unga kommer till den nybyggda miljonprogramsförorten Farsta. De vita höghusen pekar stolt upp mot skyn. Det är slutet av 50-talet och utvecklingsoptimismen härskar i Sverige.
Några årtionden senare ska hans pappa dö i en av lägenheterna ensam. Då har bilden av förorten förändrats.
Wolff är strax över 50. För den som tycker att det ungt för att skriva memoarer ska veta att ett bokförlag kontaktade honom i början av 90-talet och bad honom skriva. Då skrevs ungefär halva boken. Sedan tog det stopp. En bidragande orsak var att han inte ville lämna ut sina föräldrar.
Nu är föräldrarna döda. Att arbetet tog fart igen beror till en del på att Rikard Wolff för fem år sedan själv blev pappa.
- När man själv blir förälder börjar man gå igenom sin egen barndom.
Hans memoarer blev en historia om folkhemmet. Hemorten Farsta var en typisk folkhemsförort. Föräldrarna, båda offentliganställda, var en del av folkhemsdrömmen.
Rikard Wolff kommer att prata mycket om sin pappa som stod för mycket av den framtidsoptimism som präglade den tiden. Han var ingenjören som på söndagarna tog med familjen för att titta på tv-master.
- Det finns ingen här inne som sett så många tv-master som jag, säger han till publiken.
Men kanske var föräldrarna, trots sin ordentlighet, med om att sätta sin son på det konstnärliga spåret. I hemmet lyssnade man på klassisk musik, såg pjäser av Lars Norén och det var där Rikard Wolff lärde sig att älska Edith Piaff. Långt senare skulle Rikard Wolff bli känd för sina Piafftolkningar.
På Bokens afton får han frågan av VT:s chefredaktör Charli Nilsson om hur det känns att lämna ut sig själv så mycket i boken:
- Som gammal skådespelare känns det som en föreställning. Jag lämnar ut en del av mig själv, men det finns annat som jag behåller för mig själv.