Riksintresset – vad är det för något?

Kultur och Nöje2013-04-20 09:39
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vet du vad Riksintresset är? Begreppet har vuxít upp så brett i samband med Slottsholmen att jag både tänkte ta en kulturpromenad dit samt leta mig in i hos Google för att se hur man där förklarar det ordet. Fast först en liten sidoväg – jag blev bjuden på en biltur genom stan.

Bilen var nyfödd. Där satt jag på högra framsätet och tänkte som vanligt titta rakt fram över vägen. Men framrutan var så bakåtlutad att den kändes som ett tak. Lika lätt att se igenom som en vanlig traditionell bilruta var den inte heller.

Förklaringen till den nya framrutestilen är mindre luftmotstånd. Men framrutan är ju bara en liten del av den ”kropp” som ska ta sig fram. Att en så lutande framruta ger något lägre luftmotstånd, det kan jag förstå - om man kör kring 100 km/tim. Men det blir ju ganska sällan - om man inte dagspendlar på motorvägar.

Åter till huvudämnet: Varför blandar sig Riksintresset i vad Västerviks vill göra med sin stad, och särskilt Sottsholmen. Inte brydde sig Riksintresset när t ex Turning Torso restes upp i Malmö – hur främmande den byggnaden ändå ser ut?

Men Slottsholmen! Hur känner sig Västerviks ledande krafter när något som kallar sig Riksintresset underkänner vad vår kommun vill satsa på. Finns det personer bakom det där begreppet som vet var Västervik ligger? Finns över huvud taget levande personer inblandade?

När allting började med Björn Ulvaeus storslagna planer tog det snabbt fart på kritiken. Själv fick jag åtskilligt av den som kulturkrönikör här i tidningen:

”De här idéerna har inget med Västervik idag att göra. Det handlar om Västervik om 20, 30 och 40 år. Ulvaeus första byggnadsskiss ser mer ut som ett containerskepp än ett vanligt hus.

Redan om 20 år kommer ståtliga containerfartyg att segla in på nya hamninloppet och se en kompis ligga vid kajen.”

För Riksintresset verkar kultur bara bestå av minnen. Och nu skulle alltså en byggnad skymma Slottsruinen. Varför har då inte Riksintresset sett till att riva det gamla schabraket som redan ligger där, öde och obrukat – åtminstone så länge som jag har bott här. 18 år.

Ingen som kommer utifrån kikar på Slottsruinen. Den lever bara när det är Visfestival. Och så anskrämlig som den då brukar se ut ger inga sköna känslor.

Visst är minnen kultur. Men betydligt viktigare är den kultur som lever nu. Och i Västervik begriper alla numera att kultur inte är gratis, något som kommunen alltid kan betala för. Att då – som Björn Ulvaeus – satsa på något som ger kultur, upplevelser. Och överlever tack vare mera vardagliga inkomster, som bostadshyror, hotellverksamhet med mera med mera.

Där ligger Västerviks chans att överleva som kulturstad, att locka hit fler. Det är ingenting som Slottsruinen eller några uppgrävda läderskor kan bidra med.

Veckans tips:

Se upp!

Veckans ord:

Se uppåt!

På hjärnan:

Var inte rädd för björnar!