Rökande rebell i exil

Marjane Satrapi har inte varit i Iran sedan "Persepolis" kom ut på franska för fem år sedan. I dag bor hon i Paris. Efter intervjun, när vi ska lägga på, erbjuder jag henne att läsa artikeln före publicering.
- Aldrig! utbrister hon. Pressen är fri, skriv vad du vill, kör hårt.
Ett ovanligt svar, men kanske inte ett som överraskar dem som läst "Persepolis".

I svart/vitt får vi följa Marjane Satrapis uppväxt i ett Iran där friheten är lika frånvarande som efterlängtad. Där shahen, marxisterna och ayatollorna slåss om makten och revolutionsgardister patrullerar gatorna på jakt efter omoral.
Vi möter Marjane första gången 1979, då shahen störtas och den islamistiska revolutionen segrar. Sjaltvång och förbud blir en del av vardagen.
Marjane är sex år och sol i sitt eget universum av storslagna planer.
- Jag ville bli profet, eller revolutionär som Che Guvara. Marie Curie ville jag också bli eftersom hon dog för vetenskapen. Det var alltid något i relation till döden - jag ville också dö för något viktigt.
Men samtidigt som demonstrationer, tortyr och avrättningar omger Marjenes familj - hennes föräldrar var vänsteraktivister som deltog i kampen att störta shahen - för Marjane sin egen, nog så omstörtande, tonårsrevolt vid sidan av. I smyg köper hon kasettband med Iron Maiden och Kim Wilde, käftar emot burkarektorn och smygröker. Kvicktänkta Marjane står sällan rådvill: "Det är Malcolm X, ledaren för muslimerna i USA", ljuger hon när hon blir ertappad med en Michael Jackson-pin på jackan.
För trots alla hemskheter är "Persepolis" fylld av skrattframkallande humor. Absurd. Och typiskt iransk, enligt Marjane Satrapi.
- Efter att någonting fruktansvärt händer tar det en vecka sen kan man skämta om det. När saker är så enormt hemska som i vår historia måste man skratta åt det för att överleva.
Finns det något man inte kan skämta om?
- Man kan skämta om allt, det beror på hur man gör. Det är skillnad på svart humor och cynism. Man får aldrig korsa gränsen. Cynism hatar jag.

Tecknandet hjälpte henne att hålla sig på rätt sida gränsen, menar hon. Annars är det ofta den höga litterära kvaliteten i serieromanen hon beröms för i de många hyllande recensioner som följt utgivningen av "Persepolis" i ett 15-tal länder. Det lyftes också fram när "Persepolis" utsågs till bästa serie på bokmässan i Frankfurt.
- Bilderna är en del av narrationen, men jag älskar att läsa och jobbar otroligt mycket med texten. Jag försöker exempelvis att aldrig upprepa ett ord förrän efter fem-sex sidor, förklarar Marjane Satrapi.
Hennes intresse för serieformen väcktes när hon läste "Maus", Art Spiegelmans serieroman om förintelsen, som "Persepolis" också jämförts med.
- Serier är inte en del av iransk kultur. Innan jag läste Speigelman trodde jag som alla andra att serier var för barn och något roligt. Men serier är som opera, säger Marjane Satrapi, hämtar andan och fortsätter så engagerat att man nästan ser henne gestikulera på andra ändan luren.
- Första gången man går på opera gillar man det inte. Man måste lära sig uppskatta det. Med serier måste man lära sig läsa bilderna. Hela vår utbildning från att vi är små är byggd på text, inte på hur man tar in och värderar bilder.

När Marjane är 14 skickar hennes föräldrar henne till Österrike; dels har kriget mot Irak brutit ut, dels har Marjanes upproriska natur blommat ut i en frispråkighet som hotar hennes säkerhet - mer än bomberna. I Wien får den henne utslängd ur ett hem som drivs av nunnor. Hon flyttar in i ett kollektiv med homosexuella män, får status i skolans outsidergäng, läser Bakunin och Marx, blir punkare, anarkist och skolans hashlangare.
Till slut är det, vilket serie-Marjane själv förvånat konstaterar, en kärlekshistoria som knäcker henne och gör henne hemlös. Tillbaka i Iran tar hon reda på vad hon vill med sitt liv.
I dag bor Marjane Satrapi med sin svenska man i Paris. Hon har fullt upp med att göra animerad film av "Persepolis", illustrera för tidningar och för barnböcker. Hennes senaste serieroman handlar om hur hennes tuffa mormor, hennes mamma och en bunt andra kvinnor träffas och pratar i timmar - om sex.

Med "Persepolis" ville hon spräcka hål på bilden av alla muslimer som fanatiska, med sin nya serieroman vill hon visa att iranska kvinnor inte är så miserabla som västerländska medier ger sken av.
Slutligen, vill du återvända till Iran?
- Ja, svarar Marjane Satrapi utan att tveka.
- Även om jag inte kan återvända under min livstid måste jag dö i mitt land. Om jag inte dör i mitt land betyder ingenting som jag har gjort någonting.