ULRIK ALVARSSON: Rör inte min vampyr

Mitt första besök på en barnförbjuden film kunde inte ha startat mer chockartat. Jag var tio år och filmen var en 80-tals upplaga av Dracula. Första scenen: Ett fartyg i storm på ett vindpiskat hav. Det är natt, men sjömännen är vakna. De försöker desperat få över en tung, kistliknande packlår över relingen. Just som de är på väg att tippa över lådan ner i havet splittras locket. Upp kommer en kloliknande hand som sliter sönder strupen på en av sjömännen. En stund senare dyker jag och en kompis ner i bänkraderna av förskräckelse när hjältarna överfalls av en kvinnlig vampyr. Efter någon minut kikar jag upp över en stolskant. - Är det över, undrar min kompis som fortfarande hukar sig ner. En sak fick vi lära oss den kvällen. Vampyrer är onda, och man ska akta sig för dem. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna, och mycket blod runnit på filmduken. Det har hänt något med bilden av vampyrer. Ska man gå långt tillbaka i tiden var vampyrer ett ganska primitivt, blodsugande väsen i folktro och myter. Med Bram Stokers roman Dracula blev han en ond gentleman. En del tyckte att det fanns något förfinat och erotiskt över vampyren. Den bilden förstärktes än mer av författaren Anna Rice i "En vampyrs bekännelse". När första filmatiseringen av hennes böcker kom 1994 var det med Tom Cruise och Brad Pitt i huvudrollerna. Vi fick veta att de flesta vampyrer var onda och drack blod - men att det också fanns vampyrer med ett samvete som försökte sköta sin blodtörst på ett snyggt sätt. Nästa milstolpe i vampyrfilmerna blev Buffy The Vampire Slayer - först en skräckkomedi, och några år senare en succé som tv-serie. Amerikanska tonårstjejen Buffy lärde sig hur man hanterar en vampyr. Från några meters håll kastar man träpålen så den sätter sig i bröstet. Sedan gör man några oförvägna frivolter fram till vampyren, och driver in träpålen med en välriktad karatespark. Men... ...sedan fanns ju Angel. En snygg mystisk främling som vakade över Buffy som en skyddsängel. Snart avslöjades hans hemlighet, han var också en vampyr. God. Med ett samvete. Och - ni har redan gissat det - en blivande pojkvän till Buffy. Jag har inte läst Twilightböckerna där vampyrerna blivit ännu mer mänskliga och lockande, men vill som gammal veteran i vampyrpubliken utbrista: "Det räcker nu!" Mina vampyrer ska vara onda, omänskliga och bäst bemötas med vitlök, krucifix och en väl vässad träpåle.

Ulrik Alvarsson: Rör inte min vampyr