Det är fredag eftermiddag. Luften är kall och klar och människor skyndar kors och tvärs åt sina respektive håll för att fira helg.
Vi har stämt möte på Långholmens vandrarhem (det ombyggda Kronohäktet, reds anm) i Stockholm. Undertecknad kommer småjoggandes med andan i halsen - exakt på utsatt tid bör poängteras.
Anders Roslund och Börge Hellström har å sin sida redan varit på plats en stund.
Kaffet är beställt och vi slår oss ner i knarrande läderfåtöljer i en tyst och ödslig caféfoajé.
- Vi är väldigt punktliga. Om du hade varit sen hade vi börjat muttra lite grand, säger Börge.
- Och efter en kvart hade vi gått, fyller Anders i.
På ett ytligt plan är Anders Roslund och Börge Hellström knappast lika varandra. Men punktligheten är en sak de har gemensam. Engagemanget i den svenska kriminalvården - som de tycker har mycket i övrigt att önska - en annan. Ytterligare en gemensam nämnare är att de sällan litar på folk.
Betyder det att ni inte ens litar på varandra?
- Vi har valt att lita på varandra. Så kan man nog beskriva det, säger Anders.
För dem som ännu inte är bekanta med Roslund & Hellström är förstås en kort presentation på sin plats.
Anders Roslund och Börge Hellström är en svensk författarduo som debuterade med "Odjuret" 2004 och som i höst är aktuell med sin sjätte kriminalroman "Två soldater". Deras tredje bok "Tre sekunder" (från 2009) blir snart Hollywood-film med inspelningsstart i vår.
Rollbesättningen i filmen är klar men får inte avslöjas. Av ansiktsuttrycken att döma är det dock uppenbart att de båda författarna är nöjda, minst sagt.
Deras böcker finns nu översatta till 33 språk och säljs i 100 länder.
- I hälften av länderna går det väldigt bra och i andra hälften går det inte lika bra.
Anders Roslund har en bakgrund som journalist. Han har jobbat på Rapport och varit nyhetschef på Aktuellt, och för några år sedan startade han Kulturnyheterna på SVT.
Hellström är kriminalvårdsdebattör och var en av initiativtagarna till organisationen Kris (Kriminellas revansch i samhället) .
Ledmotivet i deras böcker kretsar huvudsakligen kring vem som är brottsoffer och vem som är gärningsman.
Femtio procent är fiktion och femtio procent är verklighetsbaserat, brukar de hävda.
- Syftet är i första hand att underhålla. Men vi vill också låta läsarna ta del av en reell värld som många inte känner till. Om vi kan förmedla kunskap om den så är det bra.
- Politiker och anställda inom kriminalvården som läst våra böcker hör ofta av sig till oss. Och vi får numera förfrågningar om att vara med på utbildningsdagar och att hålla seminarier.
En utgångspunkt i samtliga Roslund & Hellström-böcker är att alla handlingar och ingripanden har konsekvenser.
- Det handlar mycket om att presentera skeenden. Våra böcker ställer krav på läsaren att själv tänka och analysera. Vissa gillar inte det, men många attraheras av det, säger Börge Hellström.
I 15 års tid har Anders och Börge jobbat tätt och intensivt tillsammans. Deras vägar korsades när Anders Roslund ville göra en dokumentärfilm om föreningen Kris. Han var då anställd på Aktuellt och ringde för att fråga om han kunde få följa föreningens verksamhet med sin kamera under ett års tid.
Den som svarade var Börge, som själv levt ett liv som missbrukare och kriminell.
Svaret blev ja, och det hela resulterade i den prisbelönta dokumentären "Lås in dem".
Anders och Börge fann varandra och fortsatte att träffas även efter att filmen var klar.
- En dag föreslog Börge att vi tillsammans borde skriva om det här. Det vill säga att ta vara på våra gemensamma kunskaper och debattera och berätta i kriminalromanens form.
Den senaste boken "Två soldater" är den som avgjort krävt mest arbete och tagit längst tid att ro i hamn.
- Det må vara vår bästa bok men vi kommer aldrig mer att jobba på det sätt som vi gjorde med den, slår Anders Roslund fast.
Varje vecka, i stort sett alla veckans dagar, under tre års tid pågick arbetet med "Två soldater".
- Vi höll verkligen på att bli tokiga på varandra mot slutet.
- När vi var klara bestämde vi oss för att ta en lång paus från Roslund & Hellström. Pausen har vi nu, år 2012. Men innan vi påbörjade den såg vi till att ha två tydliga synopsis klara. Det innebär att vi har minst två romaner till att skriva.
- Uppslag och idéer har vi i överflöd. Det är tiden som ska räcka till.
"Två soldater" behandlar gängkriminalitet i den påhittade Stockholmsförorten Råby och berättar om en grupp pojkars tidiga inträde i ett kriminellt liv, om deras längtan efter tillhörighet, identitet och respekt. En av dessa pojkar är 12-åriga Eddie.
- Han får ge gestalt åt många Eddie som vi mött.
Det är en oerhört mörk historia med få inslag av hopp. Hur har ni själva hanterat att befinna er i den världen under så lång tid?
- Börge har förmågan att släppa taget efter dagens slut, vilket är bra. Själv har jag inte så lätt för det, utan vankar ofta runt på nätterna under skrivperioderna.
- Jag hanterar det alltså inte särskilt bra.
Vad tror ni själva gör att era böcker lockar så många läsare?
- En anledning kan vara att våra karaktärer inte är förutsägbara, det vill säga förutom för oss själva. Och att det finns konsekvens i dem och deras handlingar. Det är något vi ofta får beröm för, det vill säga att personerna är trovärdiga.
- För övrigt är det ovanligt att skriva ur ett gärningsmannaperspektiv vilket vi gör, eller mer korrekt - att ge båda perspektiven.
Era böcker är mycket olika varandra. Om man inte redan visste det vore det svårt att gissa att de är skrivna av samma författare. Varje bok har så att säga sitt speciella språk.
- Det där är faktiskt något vi jobbar hårt med. Om man hittat ett gångbart knep är det ju lätt hänt att man av bekvämlighet tenderar att upprepa det knepet. Men varje ny historia måste ha sin rytm och struktur. Sin speciella ton och melodi.
- Anders är stenhård med det. Jag, däremot, tar gärna genvägar och tycker ofta att vi kan köra på som sist. Men Anders är envis och det är bra, säger Börge.
En sista fråga: hur arbetar ni egentligen rent praktiskt. Sitter ni tillsammans och skriver, eller skriver ni kanske vartannat kapitel?
- Ja, många undrar över det. Men det är vår hemlighet, faktiskt den enda fråga vi inte svarar på.