Ruggigheter som överraskar

Franske Alexandre Aja och hans team har lyckats med uppdateringen av amerikanske nestorn Wes Cravens original från 1977. USA-producerade "The hills have eyes" innehåller magstarka och halsbrytande grymheter, men det är inte därför den skrämmer. Nej, det beror snarare på att ruggigheterna överraskar och är så väl tajmade. Knappt någon gång tar upphovsmännen i så det knakar. Inte ens ljudeffektläggarna. Det är förvånande.
Aja grundlägger sin version med en udda bildsvit alldeles i filmens början. Här får han faktiskt det otroliga att framstå som trovärdigt. Då är jag övertygad om att kärnvapensprängningar kan medföra att vanliga dödliga muteras till vanställda övermänniskor. Därefter tror jag även på att dessa "freaks" lever i öknen, och att de äter människokött till vardags.

Illusionen hålls vid liv när Aja med ett lätt lekande handlag presenterar huvudpersonerna och deras inbördes relationer. Ted Levine från tv-serien "Monk", spelar familjepappan "Big Bob" med en charmig och avväpnande blandning av patriarkal uppblåsthet och sunt bondförnuft. Tillsammans med sin familj - maka, barnen, svärsonen och barnbarnet - firar han silverbröllop med en bilsemester. Resan går genom öknen i New Mexiko, där hela sällskapet riskerar att bli middag för kannibaler.
Det ogästvänliga ökenlandskapet bildar en sällsam fond för de här rysligheterna. Vad som drar åt tumskruvarna extra hårt är att familjen som attackeras inte har någonstans att fly. I stället får de själva försöka angripa de bestialiska förövarna. "The hills have eyes" är spännande länge, men en dryg timme in i filmen sackar tempot betänkligt. Då frångår Alexandre Ajas sin devis att berätta kort och koncist. I stället velar han med sin historia, och då blir det svårt att tro på det otroliga.