Nu har det blivit så mycket snö att jag fullkomligt struntar i den. Att kliva på min hustrappa är livsfarligt. Min plan är att inte skotta ett enda snökorn till. Planen kommer hålla tills min fru ger min en ny order. Det är så vi har vår arbetsfördelning. Hon säger. Jag gör. Inte för att hon sitter på arslet och inte gör någonting alls, tvärtom, men arbetsfördelningen har blivit väldigt tydlig sedan vi gifte oss. Det händer något med kvinnor som gifter sig. De tar över. Tar kommando. Och min fru har gjort ett mycket begåvat jobb med mig. Innan var jag ganska svår att styra, vill jag tro.
Hör till saken är att hon dessutom är gravid och ganska långt gången. Allt tungt arbete är struket från listan.
Att bli gift och dessutom planera för barn och lyckas bli gravida är självklart hur underbart som helst. För mig är det lite av syftet och något jag länge velat göra. Men samtidigt får man räkna med att det är lite som att öppna upp en privat budfirma. "Hämta den", "plocka ner den där", "kör den dit", "åk och hämta den andra" och så vidare.
De nygifta kvinnorna lär sig snabbt. De yngre ser på sina mammor, som styr deras pappor, och lär sig sedan göra likadant. Och min svärmor styr hemmet med järnhand. Till och med jag blir imponerad. Hon är ett krutpaket som kan göra kaffe samtidigt som hon slipar en vägg, lagar trerätters middag, kollar på tv och stryker en skjorta. Svärfar kan riva en vägg och bygga upp den igen, men han kan inte stryka en skjorta. Sådana är rollerna. Sådana är vi.
- Men hallå? Så är det ju inte alls, säger min fru när vi snuddar ämnet vid middagsbordet.
Nu blir hon förbannad, tänker jag men jag säger det inte.
- Jag blir så förbannad. Vi har det jämlikt. Du gör väl inte mer än mig här hemma, eller hur?
Hon har en poäng. Grejen är att vi män tycker att vi är så obegripligt duktiga så fort vi har gjort något. "Kolla här, jag har diskat ALL disk, bra va?". Som en hund som äntligen lärt sig att gå i koppel. "Kolla in mig, jag är ju skitbra!".