Sentimentaliteten kokar över

Så det här är filmen som skulle sätta en tändsticka till våra uttorkade, kärlekstörstande biohjärtan i höst?
Ledsen. Ni får försöka bättre.
"Dagboken" är en kärlekskrönika, en "ska de få varandra?" som utspelas under en hel livstid. Likheter finns med "Broarna i Madison county" framför allt har de samma målgrupp, den publik som inte vill se höstens 37 svenska tjugo-någonting-komedier och inte kan stava till Vin Diesel men där "Madison county" hade en hyperrealistisk, vacker ton av svart är "Dagboken" mest filmisk, tillrättalagd och lika full av klichéer som ett tryckeri.
Så kan ingen i filmen vara rik utan att vara mångmiljonär. Ingen kan vara vacker utan att se ut som omslaget till Vogue, ingen kan vara kär utan att ta romantiska ridturer på stranden. Hjälten kan inte bara vara allmänt hygglig utan måste dessutom vara fattig, poesiälskande och så godhjärtad att han får Pelle Svanslös att framstå som Lucifer.
Tack och lov tar sig filmen under andra halvan men den goda vilja som skapas där dödas effektivt av ett fasansfullt slut där sentimentaliteten kokar över som en mjölkkastrull.