Sgrena ger Iraks offer en röst

- Jag vill inte vara någon hjältinna, jag vill bara göra mitt jobb. Jag försvarar mitt sätt att arbeta. Om vi inte åker dit glömmer vi det här fruktansvärda kriget, och det är den frustrationen jag lever med nu, säger Giuliana Sgrena.
Inte heller när hon skriver vill hon framhäva sig själv, men i sin nya bok "I skottlinjen" är hon tvungen.
Giuliana Sgrena är reportern vars kidnappningsdrama rörde italienska hjärtan. En halv miljon människor demonstrerade i Rom för att visa henne sitt stöd. Lagkaptenerna i Roma kom ut på fotbollsplanen i tröjor med texten "Befria Giuliana". Regeringen Berlusconi slet, för att rädda en vänsterjournalist. Men på väg till flygplatsen blev underrättelseofficeren som hämtat henne ihjälskjuten - av en amerikansk soldat.

I februari 2005 kidnappades Giuliana Sgrena vid en moské i Bagdad. Istället för att sitta instängd på Hotel Palestine hade hon arbetat precis som hon brukar, den här gången hade hon sökt upp flyktingar från den sönderbombade staden Falluja, själva staden var omöjlig att ta sig in i.
"Vad kan du göra för oss? Varför ska jag svara på dina frågor?
Den gamle mannen utanför moskén är trött. Hans hemstad är sönderbombad, den behövs byggas upp. Till det krävs pengar, mycket pengar" skriver Sgrena och fortsätter:
"Det har gått två år, av krig och ockupation, och det här är resultatet: jag ser hatet i deras ögon, de är inte längre artiga, fjäskat har de aldrig gjort, stolta - ja, men också våldsamma, och de är nu i färd med att kidnappa mig."
Giulina Sgrena är en lågmäld för att inte säga mild person. Liten och diskret kryssar hon fram bland montarna under bokmässan i Göteborg. Det är inte svårt att förstå att just hon var med och grundande den italienska fredsrörelsen, inte heller att hon blev arg på sina kidnappare, däremot hur hon vågade skälla ut dem?
- Jag förstår det inte själv. I vanliga fall är jag en person som gråter mycket men där kunde jag inte gråta alls. Man kan inte föreställa sig hur man reagerar i en sådan här situation, men jag kämpade emot hela tiden. Jag vägrade sätta på mig slöja. När de talade om för mig vad jag skulle göra svarade jag "ge mig inte order, jag skulle kunna vara er mamma". Och det fungerade. Mödrar är viktiga där.

Sedan krigsutbrottet hade hon rapporterat om krigets fasor i Irak för den italienska vänstertidningen Il manifesto. Minuterna före kidnappningarna hämtade hon in vittnesmål om liken på gatorna och i moskeerna i Falluja, om hundarna som åt av dem. Varför just jag? var hennes fråga när hon blev kidnappad. Ändå väckte hennes fall inte bara den italienska fredsrörelsen utan också en allt starkare opinion mot italienska trupper i Irak som den nye premiärministern, Romani Prodi, just i dagarna också börjat dra tillbaka.
- Det blev en stor mobilisering, det var ofattbart. Det blev en förevändning för fredsrörelsen att samlas igen, men ingen kunde veta det på förhand, inte heller jag.

Samtidigt är det kriget och den olyckliga politiska utvecklingen i Irak som är den stora berättelsen i hennes bok, inte hon själv.
- För hur kan man förstå kidnappningar i Irak om man inte ser förödelsen i landet efter tre års ockupation, och hur kan man förstå varför amerikanarna sköt om man inte förstår krigets mekanik?
Själv reser hon inte tillbaka om inte situationen ändras. Fortfarande måste hon ha lyset tänt på natten men hon redan varit på reportageresor i Afghanistan och i Palestina.

Hur vågar du?
- När jag reser någonstans tar jag alltid kontakt med människor som vet hur man handskas med situationen. Jag reste till Algeriet när ingen annan gjorde det eftersom jag kände folk. Men människor i Irak kan inte längre hjälpa dig, de är inte säkra själva. Jag talar med irakiska vänner hela tiden som vill därifrån.

Sgrena ger Iraks offer en röst

Inte bara Irakkriget håller på att bli ett krig utan vittnen. Även i Afghanistan och Somalia sker en irakifiering, för att citera den italienska journalisten Giuliana Sgrena. De journalister som trots allt jobbar kan inte längre bege sig ut på gatan.