Simpsons håller stilen

En känga till maktfullkomlighet och ett populistiskt miljöengagemang. En känga till en Amerikansk regering med tveksam kompetens.
"The Simpsons" håller stilen.
Efter 18 säsonger i tv har den animerade familjen Simpsons tagit steget upp på bioduken. Förväntningarna har varit stora liksom omfånget av marknadsföringen. Staden Springfield i Vermont har röstats fram som seriens verkliga motsvarighet, och de gula familjemedlemmarnas runda ansikten har syns i de flesta medier.
Glädjande nog håller filmen både för trycket och för sitt manus.

Bart upplever sitt livs värsta dag efter en skateboardresa naken genom stan. När han behöver sin far som mest visar Homer mer omtanke och kärlek för en storögd gris i nöd. Det är upptakten för ett science-fictionliknande scenario, där Homers klantiga dumhet gör att Springfield förorenas så kraftigt att staden sätts i karantän under de mest inhumana formerna.
Familjen utsätts för lynchmob av sina rasande grannar men så småningom blir det deras uppgift att rädda staden från att utplånas.
Med en bas av amerikansk actionfilm har teamet bakom "Simpsons" byggt upp en känslosvallande historia, utan att kliva över gränsen till sentimental.

Homers relation till sin fru och son får mer utrymme än i tv-avsnitten, och stereotypa filmögonblick behandlas på ett underhållande sätt. Satiren och samhällskritiken som karaktäriserar "Simpsons" finns där, och det är detaljerna som gör det. Ny teknik har aldrig varit så underhållande.

Blinkningar åt populärkultur och samtida samhällstrender smiter in i handlingen och förhöjer värdet. Med en bred publik i tanken finns också gammal hederlig slapstick för att tillfredsställa olika smaker av humor.
Balansen där emellan är väl avvägd och det är det som gör "Simpsons" så bra.
Att inte göra en uppföljare vore bara taskigt.