Tajta brallor på en ung kropp och långt hår som flyger i vinden. En sådan skepnad kan jag skapa mig i Det Andra Livet. Om jag vill.
Så går det till i den virtuella livet på nätet, åtminstone i Second Life. Det Andra Livet där ute i sajberspejs.
Second Life är en virtuell värld, en parallell värld befolkad av individer som interagerar med varandra. Precis som på jobbet eller i skolan eller i föreningen.
Och det är inget konstigt alls. För hela idén går ut på social interaktion.
Second Life är inget dataspel, fast det ibland framställs som sådant. Du kan inte vinna tävlingen, för den finns inte.
Det är bara en virtuell värld som genereras varje gång du loggar in. Men kommunikationen är högst verklig. Det är riktiga människor av kött och blod du träffar på, även om de alla sitter vid sin dator.
Varje individ som blir medborgare i detta samhälle representeras av en avatar, en figur som du själv bestämmer hur den ska se ut. Du kan skapa dig själv precis som du vill vara. De allra flesta är långa och smala med lite utmanande klädsel. Ingen verkar vilja vara gammal, liten eller fet.
En och annan ser sig själv som ett djur eller ett sagoväsen.
När jag började leva mitt andra liv förra året var vi bara en kvarts miljon medborgare. I dag har det ökat till runt fyra miljoner, varav omkring 40 000 svenskar.
Second Life har blivit riktigt haussat i Sverige på senare tid, framför allt sedan UD bestämde sig för att ha en svensk ambassad i den virtuella världen. Ett märkligt beslut har en del kritiker menat. Och redan lär det ha bildats en motståndsgrupp i Second Life, svenskar som alla ser sig som ambassadörer för Sverige.
Men är livet här bara är en schimär? I den virtuella världen är det yta som gäller, representationer av människor som man inte kan veta hur äkta de är. Det känns på sitt sätt typiskt för det postmoderna samhälle vi lever i, kanske redan det postpostmoderna, med en simulering av det verkliga livet, enligt filosofen Jean Baudrillard som dog i förrgår.
Vem är det egentligen jag tjattrar med när jag är inloggad i Second Life? Kanske grannen (vi är några Västerviksbor här, det vet jag)? Eller en student från något amerikanskt universitet i Mellanvästern? Eller någon stjärna från livet utanför sajberspejs som också vill leva ett annat liv för en stund?
En sak vet jag i alla fall. Det finns en nackdel. I Det Andra Livet kan man inte kramas och inte klappa katten.