Självlärd konstnär som förbryllar

Dick Bengtssons konstnärskap är fullt av motsägelser och inte helt lätt att närma sig. Ändå hittar han hem till generation efter generation.
Dick Bengtsson beskrivs ofta som en särling. En självlärd konstnär som tidigt upptäcktes av konstnärskollegor och kritiker, men vars publika genombrott likväl lät vänta på sig. I dag är målningarna välkända och eftertraktade och hans inflytande på dagens konstnärer ett faktum.
- Jag står framför en konstnär vars verk jag aldrig riktigt fattar. För mig är det en njutning. Riktigt bra konst stannar kvar som en retning i ryggraden.

Det säger Mårten Castenfors som är kurator för Moderna museets nya Dick Bengtsson-utställning.
Utställningen hör till de större med Dick Bengtsson och verk från 60-talet blandas med senare målningar. Dick Bengtsson gick någon kvällskurser i teckning och målning - där han också träffade konstnärsvännen Lars Hillersberg - men var utöver det helt självlärd, även i måleriets hantverk. Sakta sökte han sig in i Stockholms konstvärld, parallellt med arbetet vid posten.
- Från början försökte han hitta sig själv genom abstrakt måleri, som många andra. Det som är märkligt är att när han i stället börjar sno motiv från andra konstnärer, då börjar man också känna Dick Bengtssons närvaro, säger Mårten Castenfors.

Den första utställningen var 1964 på ett Stockholmsgalleri och Moderna museets chef Lars Nittve minns vad det stod på vernissagekortet: "Jag skulle kunna sluta måla - men försök att hindra mig".
- Menar han "hindra mig från att sluta måla" eller "hindra mig från att måla"? Så är det med Dick Bengtssons måleri. Det en otrolig knockout att se hans målningar, som följs av förvirring. Först slås man av styrkan, och när man sedan tittar närmre hamnar man längre och längre ut på ett gungfly. Och det är ingen omedveten strategi från hans sida, säger Lars Nittve.

Ett bra exempel på detta - och kanske Dick Bengtssons mesta kännetecken - är de tvetydiga detaljerna som dyker upp i så många målningar. En serie oljemålningar av hus störs av ett hakkors på ett av fönstren. Hakkorsen återkommer också i senare verk, bland annat i "Domburgsviten" där kyrktornet i Domburg sakta förvandlas till en svastika. Mårten Castenfors ser tre skäl till svastikans närvaro:
- Man ska förstå att innan nazismen var svastikan en lyckobringande symbol. Jag tror att han vill peka på hur olika vi ser på saker när tiden växlar. Ett annat skäl att använda sig av svastikan är att få oss att haja till, det är något mycket oväntat. Det tredje skälet tror jag är att han använder svastikan för att markera obehagliga undertoner. Bakom ytan finns ondskan.

Svastikan är bara ett av de störande elementen i Dick Bengtssons målningar. Från några målningar hänger en leksaksspade i gul plast i en krok på ramen, som en oklar, dunkel referens till barndomen. I en målning av Venus och Cupido har han lagt in en modern sko.
På 70-talet gjorde Dick Bengtsson några utställningar som vid det här laget är svensk konsthistoria. Då hade redan konstnärskollegor och kritiker upptäckt honom. Rolf Hansson, Cecilia Edelfalk, Martin Wickström - alla har de hängt över hans verk, enligt Mårten Castenfors.
I den nyutkomna boken om honom skriver Ola Billgren men också Karin Mamma Andersson om en stor läromästare. I flera år började hon varje arbetsdag med en kopp kaffe och en titt i en sönderbläddrad utställningskatalog från den förra Dick Bengtsson-utställningen på Moderna.

Självlärd konstnär som förbryllar

Omöjlig att förstå. Konstnärernas konstnär. Tydliga, starka målningar.