- Redan nu började så smått tanken på att skriva en självbiografi att gro. Men inombords var jag förvirrad och annat kom emellan, vilket med blicken i backspegeln bara var bra, menar han.
Tiden var inte riktigt mogen.
Arton år senare var det däremot dags.
2010 var ett mörkt år för Rikard. Han bröt med pojkvännen och tillbringade flera veckor på sjukhus. Det blev en tid för eftertanke och samtidigt en tid för skrivandet, ett projekt som alltså påbörjats för länge sedan.
- Jag hade en önskan att reda ut varför saker och ting blev som de blev i mitt liv.
- Någonstans låg nog också en strävan efter och en förhoppning om att på det här viset göra livsresan komplett.
Rikard beskriver arbetet med boken som ett forskningsprojekt. Att han skrev för publicering hade han dock klart för sig redan från start.
Gubbängen, en förort söder om Stockholm, och Karlstad. Det var de orter där Rikard växte upp.
I boken berättar han om händelser, platser och möten som blivit avgörande i livet. Nutiden utgör ramen men barndomen och ungdomsåren står på något sätt i centrum för berättelsen.
Rikards pappa Axel var i sitt yrkesliv en hårt arbetande ingenjör som emellanåt led av depressioner och, förstår man, utbrändhet. Det sistnämnda var dock inte ett begrepp som användes på den tiden.
Under hela sitt vuxna liv skrev han dagbok och de anteckningarna, tillsammans med tusentals diabilder, fick Rikard ärva.
- Det var en verklig skatt för mig. Mina föräldrar tillhörde ju en generation som inte berättade så mycket. Pappa skrev faktiskt dagbok varje dag.
- Han skrev alltid bara några rader och alltid något om vädret. Ofta stod det "lika fint väder". Lika fint som vad, undrar man.
Noteringarna innehåller inga som helst känslouttryck.
De sista anteckningarna gjorde Axel samma dag som han dog. Där kan man läsa: Såg Ri på TV. Ri - det var förstås sonen Rikard!
Mamma Anna Elisabeth lämnade, högst ofrivilligt, arbetslivet utanför hemmet för att ta hand om de båda barnen Rikard och hans storebror Mikael. Hon oroade sig mycket för sina pojkar och sin man, men verkar trots det ha stått för stabilitet och trygghet i hemmet.
- Hon var som en enbuske som alltid står pall när det blåser.
Har du många tydliga minnen från barn- och ungdomstiden?
- Ja, absolut. Jag minns intensivt vissa episoder och perioder och hur jag tänkte och kände då.
- Men jag är skeptisk till idén om en absolut sanning. Alla utgår vi från subjektiva upplevelser och vi gör våra egna värderingar.
Valet av skådespelaryrket var självklart för Rikard och vägen dit var rak, förklarar han.
- Skådespelare. Kan det förresten kallas ett yrke?, undrar han leende.
- Skämt åsido. Jag har aldrig tvekat om det. Teatern och skådespeleriet har varit min livlina sedan sju års ålder då jag gjorde min första föreställning. Det var tillsammans med min bror på en julfest i Gubbängen. Vi gjorde också en Kasperteater i biblioteket vid ungefär samma tidpunkt.
Teaterintresset var då redan etablerat.
Var och när kommer musiken in i bilden?
- Den har följt mig sedan barndomen.
- Jag var inte någon duktig musikelev i skolan men jag har alltid velat sjunga. Jag älskade Beatles och de franska visorna, tolkade av artister som Edith Piaf och Jacques Brel.
- Känslan var fantastisk när jag förstod att jag kunde berätta genom sången och att jag kunde använda mig av sången även i skådespeleriet. I Änglagård använde jag musiken som ett redskap och efter det fick jag också möjlighet att spela in skivor.
"Rikitikitavi, en folkhemsberättelse". Det är titeln på Rikard Wolffs självbiografi som alltså nu äntligen ligger på bokhandelsdiskarna.
- Rikitikitavi var mammas smeknamn på mig. Namnet är hämtat från en berättelse ur Kiplings "Djungelboken".
Rikitikitavi är den lilla mungon som blir hjälte genom att med sin snabbhet och djärvhet besegra de dödligt giftiga ormarna.
- Jag vet egentligen inte om mamma hade läst den där historien. Hon tyckte nog bara att namnet lät roligt.
- Boktitelns bisats "en folkhemsberättelse " syftar på att detta lika mycket är en berättelse om tiden då jag växte upp som om mig, förklara Rikard som föddes mitt under det kalla kriget, 1958.
Vad var det egentligen som gjorde att boken till slut kom till?
- Det var flera omständigheter som samverkade.
- En sådan var att jag blev sjuk och började tänka att jag borde göra slag i saken medan tid fanns.
Sjukdomen med tillstötande komplikationer kom att kräva sjukhusvistelse och rekreation på hälsohem.
- Under denna tid fick jag ro att bearbeta livet och att skriva - en läkande syssla.
- Jag behövde få svar på vissa frågor jag ställt mig och reda ut en hel del skuldproblematik. Det är därför jag kallar arbetet med boken ett forskningsprojekt.
- En annan viktig faktor för bokens tillblivelse var att jag blev pappa för sex år sedan. Mycket blir förändrat när man själv får barn. Att bli förälder är fantastiskt! Man får genomleva barndomen igen med sitt eget barn. Det är kul, överraskande och berikande. Jag har också fått en helt annan förståelse för mina egna föräldrar. Jag inser att det inte går att ha en radar ute som uppfattar alla signaler 24 timmar om dygnet.
- Man har rätt att bära sin egen vrede, men jag har blivit mer förlåtande sedan jag själv blev far.
Boken "Rikitikitavi" är en förtrolig och ömsint berättelse om kärlek av lite olika slag och Rikard Wolff har tillägnat den sina föräldrar, Anna Elisabeth och Axel.