Att resultaten i de svenska skolorna sjunker som en sten är välkänt.
Det har varit en följetong i flera år, vilket givetvis är både oroväckande och tråkigt.
Vad det beror på tvistas det om bland många sakkunniga.
Jag är en amatör i ämnet, men har ändå en klar tes om vad som bör göras.
Notera att det här bara är vad jag tror – jag kan mycket väl ha fel. Men nåväl, nu kör vi.
För det första så tror jag att det är alldeles för slappt. Ungarna tillåts stimma runt och prata sig igenom lektioner i stället för att fokusera på det vitala: att ta in kunskap.
Visst, jag minns själv på mellanstadiet, jag var ganska pratig emellanåt. Men om jag snackade för mycket, och inte slutade efter två tillsägningar, då fick jag en lättare lavett över huvudet.
I dagens läge hade väl vissa föräldrar blivit tokiga om deras barn fått en lättare lavett, det har blivit så himla känsligt. För egen del – och jag tror att jag talar för alla som gick i min mellanstadieklass – var det enbart oerhört nyttigt.
För det andra så tycker jag att betyg ska införas redan i årskurs fyra.
Herregud, är du inte klok? Ska du sätta sån press på barnen?
Trams. Att jag fick betyg redan från fyran var det bästa som kunde hända mig. Det gjorde att jag tände till, jag ville verkligen ha ett MVG och pluggade seriöst inför varje prov. Lite tävling har ingen dött av. Och lite press är bara sunt, för när det vankas arbetsliv är det sannerligen ingen räkmacka som väntar.
Det var en stor faktor till att jag fick MVG på de flesta av proven den här tiden.
De som fick sämre betyg då, blev inte de ledsna? Klart de inte blev överlyckliga, men då fick de bara mer stöttning, det var aldrig någon som retade dem, och de blev också bättre och bättre.
För det tredje, och det är en stor faktor, så är jag övertygad om att dagens moderna teknik spelar in i negativ bemärkelse. Nu för tiden har varenda (känns det som) tolvåring en flashig iPhone.
Det ska kollas Facebook, Instagram ska svepas igenom och det ska skickas roliga bilder på Snapchat. Klart att det stör koncentrationen – och i längden även prestationen i skolarbetet.
Det går heller inte att komma ifrån betydelsen av att läraryrket, sakta men säkert, har urholkats. Jag tycker det är tragiskt att så få vill utbilda sig till lärare nu för tiden. Det är i mina ögon ett fint – och väldigt viktigt – jobb.
Man läser och hör ofta om neddragningar i skolan. Det svider inom mig.
I min värld är skolan – tillsammans med vården och omsorgen – två områden där det, i ett land av Sveriges kaliber, aldrig ska skäras ner.
Där ska det ständigt satsas.
Det är bara att hoppas på en mer positiv utveckling framöver.
Sverige behöver få fram fler läkare, ingenjörer, snickare – ja, varenda yrke är betydelsefullt.
Paradise Hotel-deltagare har vi så det räcker och blir över.