Premiären för nyöppnade hotellet Monkswell Manor kunde inte ha börjat sämre. När unga paret Molly och Giles ska sätta upp skylten har hotellnamnet stavats fel.
Snart ska det visa sig vara det minsta av deras problem. När gästerna anländer en efter en - visar det sig vara en minst sagt färgstark skara: den frågvise Cristopher Wren, som dessutom verkar skarva en del när han berättar om sig själv, den gnälliga Mrs Boyle och den mystiske Mr Paravicini. Sedan kommer olyckorna i ett slag, ett snöoväder som isolerar hotellet, avloppsrör som fryser och värst av allt: innan första akten är slut har ett mord inträffat.
Flera av gästerna visar sig ha anknytning till en tragisk historia som ligger några år tillbaka i tiden. Någon verkar vara ute efter hämnd.
Teatergruppen Fokus har gett sig in på riktigt klassisk deckarmark. Historien bygger på "The Mousetrap" av Agatha Christie, och sattes upp på teater i London 1952. Där har den blivit en riktig långkörare. 60 år och mer än 24 000 föreställningar senare kan man fortfarande boka biljett.
Den som vill se Västerviksupplagan får däremot passa på under nästa vecka, då tre föreställningar ges.
Pjäsen har modifierats av den lokala teatergruppen, men en sak har man inte förändrat: Tiden och platsen är fortfarande engelsk 1950-tal.
Gänget har jobbat på att få till den rätta atmosfären. Till hjälp har de haft elever på gymnasiets estetprogram som hjälpt till med scenografin.
Skådespelarna i Fokus är i högstadie- och gymnasieåldern. Det är kulturskolans äldsta och mest rutinerade gäng.
- Flera av dem har spelat tillsammans i sju år, berättar läraren Beatrice J Johansson.
Undan för undan har de gett sig på allt större utmaningar. "Hämnden på Monkswell Manor" är gruppens andra vuxenpjäs. Föreställningen är två timmar lång plus paus.
- Det är imponerande att eleverna klarar av en pjäs med så mycket text som den här, säger Beatrice J Johansson, och öser beröm över dem för hur de arbetat med att få in de rätta fraseringarna.
Så vem är mördaren?
Utan att avslöja för mycket kommer publiken att bjudas på en andra akt där intrigen tätnar, och flera av gästerna visar sig bära på oanade hemligheter.
Den engelska originalupplagan brukar avslutas med att publiken ombes att inte avslöja några av de oväntade turerna mot slutet av pjäsen för andra. Givetvis tänker inte VT bryta mot en sådan uppmaning.